Stigfinnaren Arkeologi

Medeltida härbre i Österfärnebo

2012-01-11T09:43:00.004+01:00

Ser att byggnadsantikvarierna i Gävle skriver i sin blogg om ett källarhärbre från Österfärnebo och jag vill bara lämna några ytterligare kompletterande kommentarer till detta.

Dateringen av härbret, som visade att timret fällts vintern 1543-44, skedde redan 1991 och jag var en av de som var med och hittade härbret efter intensivt letande i arkiv och åkande runt i landskapen på tips vi fått. Gissa om man blir glad när det visar sig att byggnader står kvar och är i skapligt skick efter nära 500 år. Och gissa om man blir superglad åt att få bekräftelse på en misstänkt byggnads höga ålder, när man får bevisen av dendrokronologen att så är fallet.

Den omnämnda byggnaden har inte bara en utan fyra olika märkningar, varav tre på insidan. Detta kan ju innebära att byggnaden plockats ned och kanske även flyttats fyra gånger. Varifrån den ursprungligen kommer är därmed oklart.

Ser av mina anteckningar att jag noterat att takåsarna var något dåliga men att taksparrarna var i bra skick. Det kan vara så att både åsar och sparrar är ursprungliga och följt med byggnaden. Tyvärr har vi alldeles för få dateringar gjorda av åsar och sparrar för att kunna säga om detta är ett allmänt faktum. Kanske framtida dateringar kan komma att visa detta.

Efter den första stora inventeringsomgången 1991-92, där vi hittade och daterade ett 50-tal medeltida byggnader i både Gästrikland och Hälsingland, har jag varit ute på årsvisa mindre inventeringar och tips för att leta upp ytterligare gamla byggnader, och de finns fortfarande kvar där ute att upptäcka. Årligen hittar jag nya medeltida byggnader.

Slå mig en signal om ni tror er veta att ni har eller har sett en misstänkt riktig gammal byggnad!

Konstig sak

2012-01-08T11:05:00.004+01:00

God fortsättning alla läsare och lösare!
Har en fråga som ni gärna får fundera på; vad är det för sak som syns på bilderna? Den är ca 23 cm "lång", hjulen är 9,5 cm i diameter, handsmidd och gjord av 2 mm tjock järnplåt. Båda hjulen går att snurra. Den är inte förhistorisk. Grejen är hittad bland annat skrot i en gård i Hedesunda.
Hör av er om ni tror er veta vad det är.

Båtar på hällristningar

2011-12-21T23:20:00.005+01:00

Har just skrivit en till artikel till Gästriklands Tidning, en som kommer ut på fredag den 22 december, och som handlar om huruvida det finns master och segel på hällristningsskepp, och om man kan jämföra skeppssättningars olika formelement med de skepp som finns avbildade på hällristningar. Nu är det inte mina hypoteser som omskrivs, utan Li Winters och Joakim Wehlins, såsom jag uppfattade dem på ett seminarium häromveckan. Om ni är intresserade av mera fakta, läs Gästriklands Tidning nu på fredag.

Har detta hällristningsskepp mast och styråra? Ristningen finns på Himmelstalunds hällristningsområde utanför Norrköping.

Runsten med knutrunor

2011-12-15T14:08:00.003+01:00

Det börjar lätta med måstearbeten, har två stora rapporter kvar som ska layoutas och tryckas, samt ett par mindre, men sen har jag s a s "rent bord". Så nu kanske jag äntligen kan gå över till att serva mina läsare med lite intressanta bilder, ny information, spännande platser och lite boktips också.

Snarast möjligt ska jag ta tag i ett bokmanus och bilder till en bok om segelfartyg från Gävle. Den skulle ha kommit ut redan, men med tanke på den bokflod med lokalhistoria som redan forsat fram över Gävle i höst, så känns det bara bra att vänta. De böcker som redan kommit ut är en bok om Gävle under 1900-talets första hälft, en om gamla bilder över olika delar av Gävle kommun, en bok om Furuviksbarnen och en om gamla järnvägen Sala-Gävle.

Har nyss hjälpt en kvinna som ska skriva en B-uppsats med text och bild på runstenen i Ovansjö kyrka, den med knutrunorna på. Run-Janne har skrivit om den en hel del i "Gästriklands runinskrifter". Den sitter nu inmurad i vapenhusväggen i Ovansjö kyrka. Men den har troligen inte alltid suttit där. År 1600 berättar Johannes Bureus att han sett stenen mellan ån och prästgården, och i rannsakningarna från 1667 sägs att stenen fanns i eller vid prästgården. Tydligen kan den ha flyttats. Sen 1726 finns den på Ovansjö kyrkogård. Samtidigt omtalas ibland att det funnits två olika runstenar. 1963 fick stenen sin plats där den finns idag.

Texten lyder i nusvenska: Roald och Udd läto resa stenen efter Ärnmund ... Gud hjälpe anden.

Kolarkoja i Arbrå

2011-11-16T09:02:00.005+01:00

Ser att det nästan gått en månad sedan jag skrev senast, igen. Men det har varit så mycket fältarbeten så jag har knappt hunnit andas emellan alla turer, och bara varit hem för att packa ned lite nya kläder i väskan för att sen åka iväg igen. Har varit kring-kring i en zon med nära 60 mils diameter, från Ångermanland i norr till Närke i söder, från öar ute i havet i öster till gränstrakterna mot Härjedalen i väster, från 0 meter över havet till 430 meters höjder, från kalaste bergsmassiv till tätaste granplanteringar. Dessemellan har jag lyckats klämma in i bara farten några seminarier, gjort ett par annonstidningar, varit på forskarträffar, skrivit några populärvetenskapliga artiklar, anmält skadade fornlämningar, hållit invigningstal och diskuterat järnåldersutställning samt arbetat lite på ett bokmanus. Och på den personliga sidan: varit på en nära väns begravning och hållit ett begravningstal, firat en 80-åring och lyckats bli lagledare åt ett ishockeylag! Varierande kort sagt.

Men nu när kylan börjar bita sig kvar både dag och natt, så är det dags att komma in på kontoret på heltid. Dock är det förmodligen ett par dagars fältarbeten kvar i grusgropar och på fornborgar. Förhoppningsvis dröjer snön ytterligare ett tag.

Liksom fältarbetena varierat, har även nypåträffade fornlämningar varierat. Här är en rest efter en kolarkoja jag hittade på ett berg i Arbrå. Tänk att flera stenar som utgjort rökgången från kojans eldstad fortfarande balanserar.

Arkeologisk högsäsong innan vintern

2011-10-21T06:35:00.004+02:00

Har haft sjukt mycket att göra, så jag ser att jag inte skrivit något på min blogg på nära en hel månad... Har haft 10 parallella saker att göra, 10 projekt som kräver kreativa tankar, och som alla ska vara klara nästan samtidigt. Dygnen och dagarna ute i fält och inne vid datorn har gått i varandra i ett enda helt fälttramp- och en enda ord-ramsa. Håller på med vindkraftsutredning, järnvägsutredning, vägutredning, kraftstationsutredning, kraftstolpeutredning, grusgropsutredning, byggnationsutredning, pedagogikkonsultation + mycket annat. Alla vill ha arkeologisk hjälp innan vintern kommer. Tyvärr tror jag att det blir en 3:e tidig, lång och kall vinter i år. Lite som en liten fimbulvinter, som på 500-talet varade enligt äldre källor i 3 år.

Faxeholm

2011-09-24T23:24:00.004+02:00

Det var ett sånt där magiskt tillfälle då man från bilderna inte kan säga vad som är upp och ned, när borgkullen Faxeholm speglade sig i Söderhamnsån. För er som inte har varit i Söderhamn och inte sett Faxeholmen kommer här två bilder att välja bland. Vilken är den rättvända?

Faxeholm är en medeltida borg, först troligen uppförd av vitalianerna, sen belägrad av drottning Margaretas trupper och överlämnad till dessa. Margareta satte då en av sina egna fogdar på borgen. Sen stormades och brändes Faxeholm under Engelbrektsupproret i början av 1400-talet. Mats Mogren har skrivit sin avhandling utifrån undersökningarna på Faxeholm. Borgen ligger på en hög kulle intill Söderhamnsån just där Söderhamnsfjärden öppnar sig. Väl värt ett besök.

Stensturestenen återinvigd

2011-09-18T11:57:00.003+02:00

Minnesmonumentet vid Syltbäcken i Ovansjö är nu formellt återinvigt genom tal, bandklippning och körsång. Detta skedde den 17 september exakt 83 år och 29 dagar sedan stenen restes 1928.

Nära 100 personer hade letat sig fram till kanten av den gamla landsvägen i Kungsgården för att lyssna till mitt tal om händelserna som KAN ha skett 1467, den formella bandklippningen och när Syltkören sjöng.

Mitt tal kommer alla att kunna läsa i ett av de kommande numren av Ovansjö Hembygdsförenings egen tidning.

Texten på stenen är imålad och nu kan alla besökare tydligt läsa vad som står.

Minnesstenen för Slaget vid Syltbäcken står invid gamla landsvägen. I bakgrunden är gamla riksväg 80.

Minnesstenen återinvigs

2011-09-14T12:53:00.005+02:00

Nu på lördag den 17 september kl 15 blir det en minnesceremoni vid Sten Sture-stenen nära Syltbäcken utanför Storvik. Stenen, som sattes upp 1928, har rustats upp och rengjorts från mossa, texten har målats i och den har fått ett nytt staket så att inte kossorna så lätt kan stå och klia sig mot den.

Vid återinvigningen kommer jag att hålla ett tal, likaså prästen i Ovansjö. Sen blir det lite körsång och bandklippning också.

Stenen restes till minne av slaget vid Syltbäcken då danska trupper sägs ha syltats ned i bäcken, därav namnet. Striden ska ha stått mellan svenskar och danskar. En tradition menar att det regnade pilar från den svenska bondehären mot den danska beridna truppen, och vad passar bättre då än Olaus Magnus teckning om pilregn. Enligt min forskning kan striden ha varit en del av unionsstriderna kanske under slutet av 1400-talet. Forskning pågår och kommer att fortsätta.

Olaus Magnus teckning om pilregn.

Storjungfrun och kusten

2011-09-07T11:51:00.003+02:00

Alla historieintresserade är hjärtligt välkomna till Hamrånge Hembygdsgård på söndag. Kl 14 ska jag hålla ett föredrag om Storjungfruns och kustens historia. Hoppas på många besökare. Ni har då också möjlighet att köpa min rapport om Storjungfrun. Den kostar 150:-

Det finns ju en otroligt intressant medeltida historia på ön. Funderingar finns om kapellets ålder. Rent landhöjningsmässigt kan det första kapellet vara uppfört redan under 1400-talet, men då stod det på udden av en halvö. Men redan tidigare har det funnits en fiskehamn på Storjungfrun.

Intill kapellet finns också en labyrint, enligt uppgift byggd av ett par flickor på 1980-talet, men förmodligen fanns det en äldre labyrint på samma plats.

Vid kapellet ligger en medeltida hamn, nu helt utan vatten, helt uppgrundad. En mindre arkeologisk undersökning på 1980-talet visade att den användes under 12–1300-talet, bl a genom en grävd ränna för att ta sig in dit.

Så här ser Fyrhamnen ut från toppen av Storjungfruns fyr. Bilden är tagen i juli 2010. Den inre delen av hamnen håller på att grundas upp. Landhöjningen i området är ju nära 7 mm/år.

Skogs medeltidsdag nr 13

2011-09-04T14:30:00.005+02:00

Den trettonde medeltidsdagen i Skog är avklarad. Det blev en höjdardag, soligt och varmt, glada människor, lika många tusentals besökare som tidigare år och trivsamt.

Det var cirka 35 personer som lyssnade på mitt föredrag om Medel-Persson, och jag tror att alla fick något att fundera vidare på. En ung man var djupt intresserad av det jag hade att berätta om Delsbos övergivna byar, de som troligen försvann under digerdöden, varav en hette Ringsta.

Försäljningen av historisk och arkeologisk litteratur gick också bra. Och jag tror att alla besökare hittade något som passade in. Förutom böcker kunde man köpa grönsaker, honung, tvålar och krämer, silversmycken, mössor och annat av skinn samt mjöd. Mjödförsäljarens genomträngande stämma kommer jag aldrig att glömma, när han ropar ut varan.

Och jag fick ju se tre kanonkulor, varav två små kommer från Ockelbo, medan en stor kommer från Lingbo. Den exakta härkomsten och fyndplatsen är dock oklar.

Ett gäng av gycklare och musiker invigde den 13:e medeltidsdagen i Skog.

Skogs medeltidsdag

2011-09-01T19:33:00.005+02:00

Medel-Persson på medeltiden. Så heter titeln på det föredrag jag ska hålla i Staffans Hus på Skogs medeltidsdag på lördag. Alla är hjärtligt välkomna att lyssna, frivillig entré = gärna 50:-/person.

Föredraget kretsar kring Hälsingland i det medeltida Europa med allt vad det innebär, om hur en vanlig bonde med familj hade det, alla skatter som pådyvlades människorna och som fogden tvingade av folket på årliga indrivningar, digerdöden som lurade runt knuten, bödelsyxan likaså, om hur svårt det var att ta sig fram och hur farligt det kunde vara att passera Ödmården med tanke på rövaren Stigman Sote och hans gäng, om hur man möter kristendomen och när kyrkorna byggs, om vitalianerfästet Faxeholm som sen övertas av drottning Margareta och till sist bränns av upproriska hälsingar. Detta och mycket mera ska jag försöka komma igenom på cirka en timme.

Om det blir intressant? Lita på det!

Ni är hjärtligt välkomna allihop. Och passa även på att köpa med er några av Stigfinnarens och Knights Förlags historiska och arkeologiska skrifter och böcker. Vi finns på marknaden hela dagen.

Att ta livet som en stor gåva

2011-08-29T15:41:00.003+02:00

Såg en film om den 99 år unga prästen Carl-Adolf Murray från Gästrike Hammarby häromveckan. Vilken enkel, tacksam, ödmjuk, kunnig, humoristisk och livsbejakande man det är! Blev så glad att se filmen, och den gav mig ännu mera livsglädje själv. Om alla tänkte och gjorde som Carl-Adolf så skulle världen se bra mycket bättre ut. Ingela Östlund (Nadino Media) har gjort filmen tillsammans med Roland Johansson från Storvik. Se filmen om ni har möjlighet! Och om möjligheten skulle gå er förbi, så kommer det troligen att gå att köpa den på dvd så småningom.

Ni kan ju med fördel även läsa min artikel från förra veckan i Gästriklands Tidning, om filmen och Carl-Adolf.

Här är en länk till Ingels Östlunds Nadino Media: nadinomedia.se

Carl-Adolf Murray flankeras av Bernt-Olov Larsson från Stiftelsen Gamla Stenhuset, Ingela Östlund och Roland Johansson.

Knights Förlag säljer historisk litteratur

2011-08-27T19:43:00.005+02:00

Alla bloggläsare och alla historieintresserade är välkomna till Högbo Bruk imorgon söndag 28 augusti mellan kl 10 och 16. Knights Förlag säljer historiska böcker och arkeologiska rapporter, mestadels såna som berör Gävleborgs län. Jag lovar att det finns nånting för alla arkeologiska och historiska intressen. Tänkte dessutom ta med mig lite begagnad litteratur, d v s dubletter av arkeologiska skrifter och böcker och annat som jag plockat ur mitt gedigna bibliotek.

Välkomna att botanisera bland historia och arkeologi!

Lämningar på Leskär

2011-08-22T19:23:00.002+02:00

Var till Leskär på en kortare båttur häromveckan. Jag bli alltmer fascinerad av havet och öarna. Kommer troligen att ägna lite mera tid åt öinventeringar längs södra och mellersta Norrlandskusten samt Upplandskusten framöver. Det är ju inte så mycket gjort på den fronten. Många öar har ännu inte nått så högt över havet, kanske runt 25–30 meter som mest, och det passar mig fint. Arbeta med en period som sträcker sig tillbaka till bronsåldern, men inte längre, och med betoning på tidsepoken järnålder och medeltid.

Leskär i allafall, tittade på den nordvästra sidan av ön i ett särskilt ändamål. Här ligger nämligen en samling av sju stycken lämningar på mellan 7–10 meter över havet, vilket innebär att de mycket väl kan vara vikingatida gravar. Runda stensamlingar med grop i mitten, eller snarare bestående av höga vallar av klappersten. Men de kan lika gärna vara ovanligt stora och välbyggda skjutskårar. Helt säker på vare sig det ena eller andra är jag inte. Men en sak är säker, och det är att jag sett många fler av denna typ av lämning även på andra öar.

Gravar eller skjutskårar?

Fyrdagen vid Bönan och Limön

2011-08-19T17:00:00.006+02:00

Bönans fyr.
Såg i tidningen att det är internationella fyrdagen på söndag den 21 augusti. Var själv till Limön och fick en visning där förra året på fyrdagen. Superintressant, så för er som inte ännu varit där kan jag rekommendera ett besök. I övrigt finns det mycket annat att se på Limön också, såsom skyttegravar.

Böna fyr håller öppet mellan kl 14 och 16, medan Limö fyr visas mellan 11 och 14, men för en guidning där är det samling kl 10.30 vid caféet, läser jag i tidningen.

Limö fyr.

Gränsröse i Söderala

2011-08-18T19:17:00.004+02:00

Det händer så mycket små orginella händelser som man nästan inte kan återge i ord. Som när jag nyligen gick en skogspromenad för att leta upp en förmodad järnframställningsplats som en man sett för länge sedan. Det i sig var inte så märkligt. Men jag hade med mig mannen, upphittaren som skulle fylla 90 år och en till äldre man som rätt nyligen opererat höftleden. Och det var inte direkt lättgådd mark; storblockig morän som stupade rätt ned i en blötmyr, men 90-åringen tog en träkäpp och traskade på som vilken yngling som helst.

Nu hittade vi inte någon järnframställningsplats, men platsen var den rätta, intill en liten tjärn och en inte så brant sluttning.

Vi hittade ett fint gränsröse istället. Det ligger på gränsen mellan Östansjö och Ellne byar söder om Söderhamn.

Ett gränsröse på gränsen mellan Östansjö och Ellne.

Hällristning i Ockelbo

2011-08-14T22:27:00.006+02:00

För mer än 20 år sedan tittade jag på en sten med märkliga inristade streck som ett par äldre bröder hittat i skogen öster om Ockelbo, i Säbyggebyskogen. Flera har granskat stenen, men alla hittills har menat att stenens streck är naturliga sprickbildningar. Men häromdagen tog jag med Sven-Gunnar Broström dit för ett expertutlåtande; han menar att det med största sannolikhet är streck gjorda av människohand, att linjerna är huggna, eftersom strecken har en rund botten utan sprickbildning och stenen är av en hård bergart som inte ter sig sprickbenägen. Men ristningarna visar inga vare sig figurer eller tecken från ett skriftspråk, utan är mera som klotter från en forn tid. Det känns bra att slutligen få klarhet i strecken, att de verkligen är äkta ristningar, även om de är meningslösa. Och det känns bra att kunna tala om för upphittarna att deras fynd är äkta. I dagsläget vet vi inget om ristningarnas ålder eller vem som gjort dem.

Sven-Gunnar Broström granskar stenen på Säbyggebyskogen öster om Ockelbo.

Utgrävning i Järbo

2011-08-12T21:27:00.003+02:00

Vad pågår i skogen öster om Järbo egentligen? Jo, en av Uppsala Universitets arkeologiska utgrävningar i syfte att finna regionens pionjärbosättningar. Just nu på Trollberget pågår utgrävning på 123 meters höjd över havet, men målet är att hitta en plats som ligger närmare 140 meter över havet. Utgrävningen har pågått under ett par veckor i maj samt ett par veckor nu i början av augusti. Kanske kommer man tillbaka hit igen nästa år. Det är kanske 50 kvadratmeter som är undersökt nu, och platsen är minst det tredubbla. Det är såldes en mycket liten stenåldersboplats där man bott i en liten sandig sänka i en i övrigt blockrik terräng.

Johannesborgs koboltverk

2011-08-03T01:08:00.003+02:00

Jag är med i en expertgrupp som ska försöka reda ut vad de olika lämningarna varit vilka tillhörde Johannesborgs vaskverk och koboltverk. Platsen ligger vackert vid Åmmelångens östra strand ett stycke utanför Askersund. I början av 1800-talet var det full aktivitet på platsen. Vena gruvfält med flera hundra enskilda gruvor levererade både bly och kobolt som skulle förädlas.

Koboltförädlingen sker i flera olika led, med och utan upphettning och tillsatser. Frågan är nu, när Arkeologgruppen i Örebro fått i uppdrag att dokumentera de 20-talet anläggningar som finns kvar av verket, om det varit någon aktivitet här i förädlingen som krävt ugnar. Platsen är starkt förorenad och ska saneras och allt ska grävas bort.

Jag är med i expertgruppen, eftersom jag redan på 1990-talet dokumenterade och grävde en del anläggningar i Johannesborgs äldre systerverksamhet, den i Los, vid Sophiendals glasbruk i Hälsingland. Visserligen var den i Los igång under 1760-talet och den i Johannesborg från 1820-talet, men anläggningarna torde vara likartade från förädlingsprocessen. Vi får se vad utgrävningarna ger och om vi kan lösa problematiken kring den hemlighetsfulla kobolthanteringen.

Grävmaskinen står i kanten av det som varit själva vaskverket. Hitanför ligger stenkanten till en dammanläggning.

Tågentusiaster samlade i Jädraås

2011-07-23T19:10:00.003+02:00

Det är stor jubileumshelg för alla tågentusiaster i Jädraås i Gästrikland i helgen. Jädraås-Tallås Museijärnväg fyller 50 år och det firades med tågset av alla de slag. Som man uttryckte det vid invigningstalet; vi har satt allt vad vi har av rullande vagnar och lok på spåren.

Folk i massor trotsade det digra regnet och åkte mellan Jädraås och ändstationen i Svartbäcken nedre, en del flera gånger under dagen. Ett tiotal resor kunde den göra som ville åka fram och tillbaka hela dagen. De riktiga tågintresserade stod på mjölkpallar eller stubbar, under granar och buskar, och faktiskt också i ån, för att få de där perfekta bilderna.

Ni som vill uppleva tåghelgen har söndagen på er. Annars kan ni ju läsa mitt reportage om evenemanget till Gästriklands Tidning i nästa vecka.

Loket Korsån från 1902 rullar än, och visade det med djupt frustande.

Medel-Persson på medeltiden

2011-07-19T13:56:00.002+02:00

Höll ett föredrag i Österfärnebo häromveckan, om medeltidens Österfärnebo. Och inför föredraget hade jag sammanställt fakta ur många olika avhandlingar och böcker för att få fram en medeltidens Medel-Svensson, som faktiskt hette Persson. Så här skulle jag presentera herr och fru Medel-Persson:

Olof Persson med hustru Margit har tillsammans 6 barn, varav hälften överlever till vuxen ålder. Olof är bonde, men sysslar också med skrädderi och har varit ute en gång i krig. När han var yngre, och ogift, tjänade han 1,5 öre/dagsverke. Olof är 173 cm lång medan Margit är 163 cm. Vid födseln av de 6 barnen har Margit löpt 1 % risk att dö i barnsäng. I bakgrunden i samhället hotar såväl pest som lepra och tuberkulos. Man besöker nån marknad längre bort någon gång varje år, men annars är man mest hemma och sköter gården, djuren och odlingarna. Skattetrycket är stort och man tvingas betala både höga fasta skatter och många extraskatter både in natura och i pengar. Både Olof och Margit har svår karies och tandlossning, inte på grund av kosten, utan på grund av dålig tandhygien. Kosten består av gröt, bröd, kött, fisk, ärtor, kål, lök, ägg, mjölk, frukt, bär, nötter och öl. Båda lider av hjärt-kärlsjukdom och artros. Olofs artros sitter mest i höfter och knän, Margits mest i händer och axlar på grund av hårt arbete. När de blir 65 år dör de av cancer eller blodpropp.

Nån som känner igen sig idag? Förutom kriget, antalet barn och någon annan sak, skulle bilden av medelpersonen kunna beskriva år 2011. Ingenting är nytt under solen!

Ett småskaligt jordbruk i Fors i Österfärnebo.

Vindkraft i Gnarp och Jättendal

2011-07-16T12:08:00.002+02:00

Nu ska den strax tryckas, min arkeologiska rapport om den planerade vindkraftsparken på Ulvberget i Gnarp och Jättendal. Så om nån vecka ska den finnas konkret i handen. Den finns redan nu som en klar pdf, men uppdragsgivaren ska först godkänna när den får spridas i pappersform till allmänheten.

Hedesundas historia

2011-07-16T11:00:00.005+02:00

Det händer mycket nu i hembygden lokalt, men även regionalt och nationellt. Först om de historiska cykelturerna som jag har i Hedesundabygden. Häromdagen var det 35 personer med på cykelturen! Tydligen är mina turer uppskattade. Cykel går det att komma fram med lite överallt och det är inga problem att "parkera" 35 cyklar. Det vore svårt om det var biltur och det kom kanske 25 bilar, för folk brukar ha svårt för att samåka med såna man inte är släkt med eller känner mycket väl. Cykelturen tidigare i veckan gick runt Koffsta och Östveda, en makalöst vacker tur där man cyklar längs med älven en lång sträcka och man kan stanna och fika vid rastplatsen på Kvillanudden.

Hörde av besökarna att det var många "utsocknes" med och det uppskattar jag mycket. Tydligen folk från både Valbo och Gävle. Till er vill jag bara säga: välkomna tillbaka till den underbara älvtrakten Hedesunda!

Måndag den 18 juli går cykelturen runt byarna Berg, Bäck och Ölbo. Det blir ett frosseri i vikingatida och medeltida historia.

Hedesunda sockensigill som visar en kyrkbåt med åror.

Historiska cykelturer i Hedesunda

2011-07-10T20:15:00.003+02:00

Förra måndagen var det ett 15-tal cyklister som hängde med på sommarens första historiska cykeltur runt om i Hedesundabygden. Vi cyklade runt de centrala delarna av samhället, Brunn och Rångsta och tittade på plats för gravfält, plats för salpetersjuderi, en igenstenad gruva på Arstuberget, rutschrännor för fruktbarhetens skull samt en plats för en guldskatt och ett ställe där det stått en skam- eller spöpåle längs den gamla riksvägen som ledde genom Hedesunda.

Det är ju inte utan att man skulle vilja sätta upp en skampåle igen, och där kunde de sitta en dag de som kör bil berusade, stjäl, förstör och annat. Kanske det skulle ha verkan?

Mutsedel för Rångsta gruva på Arstuberget 1845.

Dellenbygden är vacker

2011-07-08T21:16:00.004+02:00

Liten utflyktstur upp på Avholmsberget i Friggesund på kvällningen; gudabenådat vackert är det med utsikten över de båda Dellensjöarna.

Inventeringen i övrigt idag har givit en del delar av den gamla landsvägen till Svedja. Det växte minst 100-åriga tallar mitt i vägen, vilket fick mig att tänka på när ärkebiskop Wallin på 1800-talet färdades med häst och vagn i det inre av Hälsingland, och beskriver vägarna som urusla, och att det ibland växte så stora tallar mitt i körvägen att de inte vek sig under vagnen...

Imorgon ska vi tampas längs Svedjavägen i hälsingeskogen en dag till, samtidigt som det är Bobygdsdagen i Svedja och Bobygden med ostkaka och kolbullar samt veterantraktorer.

Vägutredning i Delsbo Bobygden

2011-07-07T20:48:00.002+02:00

Håller just nu på med en vägutredning i Bobygden i Delsbo. Väg 708 ska förstärkas, förbättras med mera, men på ett varsamt sätt, eftersom vägmiljön genom några av de aktuella byarna är känslig. Bobygden och Svedja är några av byarna som berörs.

Inventeringen idag gav väl inte så mycket; nån stenrad, kilad sten från litet stenbrott samt några gamla vägar. Vi får se om morgondagens inventering bjuder på andra intressanta saker.

Magnifikt gränsröse

2011-07-04T08:47:00.004+02:00

Måste ju bara visa en bild på det magnifika gränsröset på Ulvberget på gränsen mellan Gnarp och Jättendals socknar i norra Hälsingland. Det består av nära 4 kubik sten! Är 3,5 meter i diameter. Bara mittvisen är nära metern hög. Varför göra ett sånt stort, nästan överdrivet stort, gränsröse bara i ett gränsknä mellan två socknar? Det är ju inte ens en landskapsgräns... Och hur gammalt kan det egentligen vara? Stefan Brink menar att många socknar bildas under 1200-talet. Kan röset vara uppfört redan då som en definitiv markering om en ostridig gränsdragning?

Gränsröse på Ulvberget i Gnarp och Jättendal.

Fågelfångstanläggning

2011-06-27T16:38:00.004+02:00

Lovade ju tidigare att visa någon ny bild på en fågelfångstanläggning på Ulvberget i Gnarp och Jättendal. Här är en. De ligger som stensamlingar eller i rader på bergskrönen inom ett samlat område om cirka 50 x 50 meter stort. Dessa är dock inte de snyggaste jag sett. Jakt med snara i dessa anläggningar förbjöds enligt lag 1865, så den måste vara äldre än så i alla fall.

Fågelfångstanläggning på kalt berg.

Fågelfångstanläggningar

2011-06-22T20:54:00.003+02:00

Den pågående inventeringen idag har givit en del resultat. Vad sägs om ett 50 x 50 meter stort område med fågelfångstanläggningar. På varje liten bergknalle fanns oregelbundna stenformationer, inte så fina och tydliga som jag sett t ex på ett berg i Ilsbo och på Gruvberget i Segersta, men likväl är det sådana. Jag skulle kanske gissa att dessa i Gnarp är äldre.

Så snart jag kommer åt min kameraöverförning (som jag glömde hemma) så får ni läsare se bilder på dessa nyfunna fågelfångstanläggningar.

Andra fynd idag är magnifika sockengränsrösen. Ett framförallt som var cirkelrunt, 3,5 meter i diameter stort och nära metern högt, kallmurat med en nära metern hög mittvise. Varför bära ihop minst 3 kubikmeter sten och bygga ett gränsröse bara för att bekräfta gränsen mellan Gnarp och Jättendal?

På skogsäventyr i Gnarp

2011-06-21T21:55:00.005+02:00

Gnarp i norra Hälsingland. En av mina viktigaste forskningslokaler ligger i Gnarp, närmare bestämt i skogen tillhörande Böle by. Här finns två "kompletta" äldre järnåldersgårdar med husgrunder och gravar, fossil åkermark, fägator m m. Det är inte så långt ifrån där jag befinner mig under tre intensiva arbetsdagar för att inventera en blivande vindkraftspark.

Det var en något mager skörd av fornlämningar idag; en skadad kolarkoja, ett gränsröse och ett litet stenbrott. Inte mycket att hurra för. Hoppas morgondagen blir bättre. Då passeras nämligen den "ostridiga gränsen" mellan socknarna Gnarp och Jättendal. Hoppas där finns några riktigt magnifika gränsrösen åtminstone.

Var en liten sväng ut till kusten, havet också, strax bortanför Strömsbruk. Jättefint bad med sandstrand just där Harmångersån möter havet. Det var för kallt att bada där idag. Frågan är om vattnet där är sött eller salt, eller "en blandning av sött och salt", för att citera Allsång på Skansen som drog igång för säsongen just idag väl?

Gamla bytomter och fyrbyggda gårdar

2011-06-19T14:17:00.003+02:00

Jobbar just nu bland annat som underkonsult med ett projekt som kan innebära utbyggnad av mötesstationer längs en järnväg. I projektet är Stigfinnaren ett slags historisk, arkeologisk och kulturhistorisk konsult som vidarebefordrar historiska fakta till en landskapsarkitekt som i sin tur skriver MKB:n.

Bland det historiska kartmaterialet finns denna från år 1800. Det är den gamla bytomten i Lunds by i Valbo. Det skulle vara hur intressant som helst för en historiker eller byggnadsantikvarie om man kunnat förflytta sig i tiden och få gå längs den där bygatan med 5–6 fyrbyggda gårdar på vardera sidan av gatan. Nån sån här helt bevarad bytomt med så många fyrbyggda gårdar sida vid sida finns inte kvar idag. Enstaka har klarat sig dock. Tänker närmast på en gård i Oppala i Hille.

Lunds by i Valbo år 1800, såsom den visas på en historisk karta.

Biskopen invigde pilgrimsled i Själstuga

2011-06-06T20:18:00.005+02:00

Det var högtidligt värre på nationaldagen i Själstuga, med huvudsyftet var inte firande av nationaldagen utan invigning av en del av Helgonleden som leder mellan Uppsala och Nidaros. Just den här dagen var biskopen i Uppsala ärkestift, Ragnar Persenius på plats för ett tal och lyckönskningar. Ett 50-tal personer hade samlats, varav nära 20 stycken varit ute på en drygt sju mil lång pilgrimsvandring under fem dagar och gått från Iggön i Hille med etappmålet i Själstuga i Skog.

Jag kommer att skriva en längre artikel om allt som hände på invigningen, om Helgonleden, om Själstugas historia m m i kommande nummer av Gästriklands Tidning, d v s den tidning som kommer ut den 10 juni.

Biskop Ragnar Persenius sjunger tillsammans med musiker från Söderhamn.

Slutbesiktningar med äventyr

2011-06-01T09:35:00.004+02:00

Håller på med slutbesiktningar i ett flerårigt projekt Stigfinnaren ansvarat för. Har varit tillbaka på samma ställen nu för 5–6 gången och på ett ställe vid en mindre körväg slår det aldrig fel; här får man se älg, så även den här gången. En skapligt stor älgtjur på 25 meters håll och jag tittade på varandra en lång stund, innan han bestämde sig för att det var sluttittat, vände till höger och drog.

Om detta är ett vanligt älgbeteende, att stå kvar och stirra i flera minuter, då kan det inte vara nån konst att fälla en älg med ett välriktat skott, målet står ju som en pappmall på en skjutbana. Nu är ju jag ingen jägare, så det kanske är svårare än man tror. I allafall hade jag gott om tid att både könsbestämma villebrådet (stirra tillbaka), ta fram vapnet (kameran), säkra (dra upp dragkedjorna på kamerafodralet,), sikta (avgöra om tjuren skulle stanna kvar), ladda (knäppa på, ställa in och zooma) och skjuta (knäppa ett par bilder), ladda om (zooma ännu mera) och skjuta igen (ta ett par bilder till).

Efter den nära-naturen-upplevelsen var det dags att fortsätta granska forn- och kulturlämningarna igen, närmast i tur ett område med fossil åkermark och husgrunder. De som bodde där på 1700-talet hade nog inte lika tur som jag att få se älg inpå husknuten. 1700-talet är en tid då de stora villebråden var nära nog utjagade i delar av landet.

Älgtjuren och jag tittade på varandra i flera minuter.

Dalmålningar i Hedesunda

2011-05-30T21:14:00.005+02:00

Kringvandrande dalkarlar dekorerade stugväggar i många landskap. De som är skickliga antikvarier kan idag berätta vem som målat just den ena eller andra väggmålningen utifrån vissa formelement. Det är ju som om konstnären lämnat ett slags visitkort fastän han inte signerat målningen.

I Hedesunda finns väggpartier uppsatta efter en dalkarl från Rättvik som hette Lisserkers Olof Olsson från Lisselskog. Han målade tydligen ofta bibliska motiv, fast med infytande från Dalarnas kultur och landsbygd. Intressant kombination. Lisserkers Olof levde 1803–1874, så det var kanske vid 1800-talets mitt som han var till bland annat Hedesunda på arbetsvandring.

Det är inte utan att man skulle vilja veta mera om vem han var, var hans målningar finns, hur många som man känner till, om han ofta var på arbetsvandring, vem han hade lärt sig av m m. Vidare om det var många kringvandrande målare på vandring samtidigt ute längs vägarna, om man gick ensam eller i grupp, om han själv hade lärlingar, vad han fick i betalning och om han trivdes med sitt värv, eller om det var ett tråkigt ont som gjorde att famljen kunde försörjas, om han var borta länge hemifrån och om han hade familj m m. Nåväl det finns säkert forskare som redan har svar på dessa frågor och som redan skrivit flera avhandlingar och böcker i ämnet.

Väggmålning gjord av Lisserkers Olof Olsson i Rättvik på ett väggparti i Hedesunda.

Islands vulkaner och fimbulvintern

2011-05-26T00:00:00.007+02:00

Utger mig inte för att vara nån metrolog, men kan ändå inte sluta tänka på om inte förra årets askmoln från Island gjorde att vi fick sån lång och snörik vinter 2010-11? Kan det inte vara så att askan lagt sig högt uppe i atmosfären och hindrat delar av solens strålar att nå igenom askmolnet, att vi fick en bra kallare vinter än vad som statistiskt varit att räkna med, speciellt eftersom vintern 2009-10 också var lång, kall och snörik?

Och hur blir det nu när ytterligare en vulkan vaknat och sprutar ut aska. Har vi då att räkna med ännu tätare askmoln och ännu längre och kallare vinter 2011-12?

Kan inte heller släppa tanken på fimbulvintern som ska ha inträffat i början av 500-talet, kanske som en följd av ett stort askmoln från ett omfattande vulkanutbrott någonstans på planeten. Tyvärr känner jag mig för dåligt påläst vad gäller klimatförändringarna under förhistorien, men jag ber att få återkomma.

Kanske var det fimbulvintern som delvis satte stopp för odlingen under 500-talet, förutsättningarna för ett åker- och ängsbruk omintetgjordes. Man talar om att det var tre efter varandra följande vintrar utan mellanliggande sommar, d v s vinter under 2,5 år. Och när odlingsmöjligheterna försvann återgick man kanske till en period av jakt och fångst. I åtminstone Hälsingland kan vi spåra en kraftig nedgång i odlingen, när landskapet växer igen och björken breder ut sig. Dateringarna när detta sker är än så länge för få, men en ny datering av pollen från sjöbottensediment från Hälsingland visar att odlingsindikatorerna ökar igen från 6-700-talet, efter en viss tids nedgång.

Vulkanen Hekla på Island. Sover den än eller är den på väg att vakna?

Trädgårdshistoria i Hamrånge

2011-05-23T08:09:00.004+02:00

En av de bruksherrgårdar som haft en magnifik barockträdgård är Vifors i Hamrånge. Av trädgården finns intet spår idag tyvärr. Men det går ju att återskapa. Pratade kort med ägarna till Vifors och man menade att planer finns i framtiden.

Besöket i Vifors var ett spontanbesök inför föreläsningen om barockträdgårdar i Gästrikland som jag höll igår söndag på Hamrånge Hembygdsgård. Det var lagom mycket folk, många frågor och kommentarer och roligt att det åkt folk mer än 7 mil för att bara lyssna till vad jag hade att berätta om en del av Gästriklands historia. Tror dessutom att jag blir med i ett reportage i Hamrånges egen tidning "Alla Tiders".

I september gästar jag Hamrånge igen, den gången för att berätta om kustens historia med utgångspunkt i Storjungfrun.

Här i grönskan på andra sidan Hamrångeån ligger Vifors bruksherrgård. En allé leder fram. Allén är dock tyvärr för länge sedan avskuren (bakom fotografen) av gamla E4:an.

Uppragsarkeologiutredningen... och eremitage

2011-05-20T08:59:00.005+02:00

Har inte läst alla remissvar som inkommit till Kulturdepartementet, men kan hittills konstatera att promemorian om ökad konkurrens inom uppdragsarkeologin har förtydligat att landets arkeologer och såna som har anknytning till arkeologin finns i två läger i sakfrågan. Och det ser väl ut ungefär som man kunnat förvänta sig, den privata sidan är för en förändring, den offentliga emot. Är förvånad över några av svaren från länsstyrelser, där man menar att fåmansföretag inte har inom uppdragsarkeologin att göra överhuvudtaget... Att man skulle tappa kontakten med forskningsfronten genom att inte ha några kollegor att diskutera arkeologi med på fikarasterna et c. Jag har varit i det läget också, som anställd med fikaraster menar jag, och inte pratades det så mycket arkeologi sinsemellan och inte med kollegor utanför den egna regionen heller.

Jag menar att det är upp till var och en, delägare/anställda i fåmansföretag m fl att se till att man håller sig ajour med vad som händer i branschen. Jag är mera aktiv nu i kontakten med kollegor runt om i landet och Norden än jag var som anställd. Deltar betydligt mera i debatter, disputationer, seminarier, konferenser, möten, träffar och åker runt för att ta del av forskningsbitarna nu än jag gjorde som anställd. Har betydligt fler diskussionsparners nu än jag hade som anställd, träffar betydligt fler arkeologer även från andra länder nu än jag gjorde som anställd. Det är som sagt upp till var och en om, och hur, man skapar sina kontaktnät, men ATT det går att fylla upp sitt behov och sin skyldighet att hålla sig ajour med vad som händer inom arkeologin i omvärlden, det råder det inget som helst tvivel om.

Bland ickearkeologiutövande remissvaren hittade jag ett som jag tycker är värt att läsa, det är från riksorganisationen Företagarna. Det svaret hittar ni på: http://regeringen.se/sb/d/14786/a/168258

Jag återkommer för att ge fler tips om andra intressanta remissvar. Men nu fortsätter förberedelserna inför söndagens föreläsning om 1700-talsträdgårdar. En bild från föresläsningen kanske kan lätta upp detta inlägg.

Eremitage eller grotta i engelska parken vid Björnarbo gård i Jumkil strax utanför Uppsala. Ett eremitage var en stående inslag i en engelsk park. Här kunde en anställd dräng få klä ut sig och spela eremit när herrgårdsfolket spatserade i parken. Det är inte utan att man själv skulle vilja ha en herrgård och en engelsk park med kurande eremiter...

Rudbecks barockträdgård

2011-05-18T20:44:00.004+02:00

På söndag är alla historiskt trädgårdsintresserade välkomna till Hamrånge Hembygdsgård, där jag, Elise berättar om Olof Fredrik Rudbecks barockträdgård på Ön i Hedesunda. Jag kommer naturligtvis även berätta om barockträdgårdar i allmänhet, trädgårdsmästarnas yrkesroll under 1700-talet och lite om redskap m m.

Möjlighet att köpa rapporten om Olof Rudbecks trädgård; den kostar 100:- Det finns ett fåtal exemplar kvar, passa på nu!

Föreläsningen börjar kl 12 men det är växtbytardag på hembygdsgråden också mellan 12 och 15. Alla hjärtligt välkomna!

Så här ser rapporten om Rudbecks 1700-talsträdgård ut. Konstnären och illustratören Jan Gustavsson gjorde teckningen av Olof Fredrik Rudbeck hållandes en rudbeckia framför lusthuset i sin barockträdgård.

Dragracing - också ett slags kulturhistoria???

2011-05-10T19:28:00.005+02:00

Dragracing kanske inte kan inrymmas inom avsnittet kulturhistoria så där direkt, men kanske ändå i gråzonen i närheten av det som kommer att bli kulturhistoria. Man kör ju t ex redan nu i Sverige veterandragracing, utom tävlan med "utrangerade" gamla dragsters och prostockbilar m m. Och allt som får en stämpel med veteran- framför brukar ju kunna kallas kulturhistoria med tiden.

Jag har tidigare skrivit tidningsartiklar om veterantraktorplöjningar och veteranmopedrally, så varför inte lite om dragracing. Så tänkte jag i alla fall när jag bevistade den nya stora dragracingarenan i Tierp, Tierp Arena i helgen, inte för att titta på nåt veteranrally, utan för att verkligen titta på en riktig tävling. Jag hade presskort (för Gästriklands Tidning) och kunde komma så där hemskt farligt otäckt nära maskiner med 8000 hästkrafter i klassen Top Fuel. Och när man står 3 meter från dem på banan när de startar så måste man ha både öronproppar och kåpor.

I alla fall kommer en kort artikel om Tierps Arena och några av Gästriklands dragracingförare i veckans nummer av Gästriklands Tidning.

I numret kommer också ett inlägg om Ockelbo Hembygdsförening och allt vad de har för sig i sommar. Ockelbo är väl värt ett besök vid nåt av alla de intressanta evenemangen.

Dragracing på Tierps Arena i klassen Top Fuel.

Härbre i Ockelbo

2011-05-09T09:41:00.006+02:00

Var till Ockelbo Hembygdsförenings årsmöte för att informera mig om deras sommarevenemang och informera dem om mina, ömsesidigt utbyte av kulturhistoria kan man kalla det för. Passade på att titta på det gamla härbre som jag varit med och årsringsdaterat en gång för 17 år sedan. Den dendrokronologiska analysen visar att timret fällts vintern 1644–45 och härbret torde därmed ha timrats under året 1645. Det var samma år som freden slöts vid Brömsebro, samma år som Jämtland och Härjedalen blev svenska och samma år som Sveriges första periodiska trycksak börjar utges, nämligen Post- och Inrikes Tidningar. Tidningen gavs ut på initiativ av drottning Kristina och rådgivaren Axel Oxenstierna för att förhindra ryktesspridning och ge medborgarna Sveriges syn på händelser utrikes.

Undrar om det fanns någon i Ockelbo som fick tag i ett exemplar av något av de första numren av Post- och Inrikes Tidningar och som kunde läsa upp redogörelserna om det 30-åriga kriget och nyheterna om freden i Brömsebro för timmermännen i Vallsbo, där det gamla härbret först uppfördes? (En retorisk fråga utan svar.)

Härbre på hembygdsgården i Ockelbo daterat till 1644–45.

Byggnadsvårdsdag i Gysinge

2011-05-03T09:22:00.004+02:00

Nu var det ett tag sedan jag skrev igen, ledsen för det alla läsare, och det beror inte på att det inte funnits nåt att skriva om, tvärtom, det har varit fullt upp, så tiden har inte räckt till. Bättring på bloggen utlovas.

Det var byggnadsvårdsdag vid Gysinge Byggnadsvårdscentrum i helgen, som vanligt trivsamt och många besökare. Man kunde köpa växter och träd av olika slag från Bürgers Växtgård och se på fönsterhantverkare i aktion.

I den byggnads som heter Nästgårds och som är från 1700-talets slut har man försiktigt renoverat och moderniserat några rum, däribland köket. Där satt för dagen en väverska som vävde trasmattor med mönster från Hälsingland. Mönstret heter tydligen "Syster Inge".

På gården stod en stor pannmur i vilken det kokades rödfärg. Fem timmar ska gröten koka, med vatten, rågmjöl och rödfärgspigment innan man kan tappa upp färgen i hinkar.

I en stor pannmur under öppen eld kokades det rödfärg.

Husaby borg i Västergötland

2011-04-16T18:38:00.007+02:00

Var på Borgseminarium som för året förlagts till Historiska Museets hörsal. Bland föreläsarna var 1:e antikvarie Anders Berglund från Västergötlands Länsmuseum som redogjorde för Bissgår´n i Husaby eller Husaby borg.

Provgrävningar, murverksdokumentationer och restaureringar 1996–98 har gjort att man fått ny kunskap om borgens medeltida historia. Hittills har man trott att den låtit byggas av Skarabiskopen Brynolf III Gerlaksson på 1470-talet, men undersökningarna och dateringarna visar att det finns en 1100-talshistoria också. Efter reformationen, ungefär 1530 brändes borgen på Gustav Vasas order och den byggdes aldrig upp igen efter det.

Några av de som besökt platsen och ritat av borgen är Erik Dahlberg på 1600-talets slut och Nils Månsson Mandelgren på 1800-talet.

Det har varit problematiskt för arkeologerna att få ihop alla olika murverk och förstå hur de hänger samman. Sommaren 2010 gjordes en mindre undersökning i hagen utanför borgen, även där hittades kulturlager och byggnadsgrunder.

En del av muren till Husaby borg står kvar 3 våningar hög.

Massor av korta murpartier ligger innanför ringmuren till Husaby borg.

Runsten vid Valbo kyrka

2011-04-13T09:21:00.003+02:00

Var förbi och tittade på den runsten som står invid kyrkväggen vid Valbo kyrka, men som tidigare stått i Lunds by i Valbo. Lovade en kvinna i Edsbyn nytagna bilder där hon ville se detaljer, och eftersom Stigfinnaren har STOR service till historieintresserade så fick hon sina bilder.

Jag säger stor service, ibland är den så stor att jag nog måste börja ta betalt för delar av den, så att den inte växer över företagets huvud... Viss service i ämnet och yrket anser jag ingår i ett företags good-will-verksamhet, men inte hur mycket som helst.

Undrar just om det finns fler småföretag inom arkeologibranschen som resonerar som Stigfinnaren gällande service till allmänheten... De flesta tar nog helt enkelt betalt timme för timme oberoende av vem som frågar, storföretag eller privatperson...

Apropå service så ska jag till Gysinge nån dag för att titta på en märklig lämning som en man hittat. Så var vi där med servicen igen. Men min egen nyfikenhet tar ofta kontrollen över företagsekonomin. Tänk om det ändå fanns en slags regional pott man kunde erhålla ersättning ur, för att just serva historieintresserade länsbor i syfte att väcka deras nyfikenhet och stärka den lokala identiteten. Önsketänkande!

Runsten vid Valbo kyrka.

Megafauna

2011-04-07T12:40:00.002+02:00

Vet ni läsare vad megafauna är? Jag var lite osäker innan jag fick höra en superintressant föreläsning av zoologen (och tidigare arkeologen) Jan Ekman från Uppsala Universitet. Forskare numera menar att det är den moderna människans inträde på de olika kontinenterna som gjort att bara en bråkdel av den ursprungliga megafaunan finns kvar. Jakten på de stora villebråden gjorde att många arter dog ut. Och detta sker inte synkront över hela världen varför teorin om globala klimatförändringar inte anses stämma.

Bland megafaunan i Afrika fanns tidigare 250 olika elefantarter, varav ett fåtal finns kvar. I Amerika fanns jättekameler (dubbelt så stor som dagens dromedar) och många andra kameldjur, av vilka bara lamadjuret lever kvar. Bland gruppen hästar fanns det tidigare 300 olika arter, där den minsta var stor som en kanin, och av dessa är bara ett halvt dussin kvar där zebran är en. I Australien fanns många olika arter pungdjur. Hört talas om pungvarg, pungflodhäst, pungtapir och punglejon, någon???

Av Europas tidigare megafauna av mammutar, stäppbison, tarpaner (vildhäst), visent, ullhårig noshöring, uroxe och älg, är bara älg, uroxe och visent kvar. Intressant är att de första indianerna på den nordamerikanska kontinenten för ca 11000 år sedan levde med stora delar av megafaunans alla elefanter, mastodoner, giraffdjur, bisons föregångare, gaffelantiloper, kortnosbjörnar, jättetrögdjur och sabeltandade tigrar, men bara under en 1000 års period, sen jagade man slut på de flesta. Där finns idag bara bison kvar.

Vilka av djuren har hittats fossilt i Sverige? Tydligen bland annat stäppbison i Skåne, uroxe i norra Östergötland och mammut i Jämtland.

Jag har skrivit ihop en artikel utifrån Jan Ekmans föredrag. Den kommer publiceras i veckans nummer av Gästrikland Tidning. Hör av er till mig på info@stigfinnaren.nu om ni vill prenumerera på GT, och ta del av alla de intressanta historiska och arkeologiska artiklarna jag skriver.

Några av de tidigare 250 olika elefantarterna.

Bland hästdjuren fanns det förut 300 olika arter.

Gamla Uppsala i ny belysning

2011-04-06T22:23:00.005+02:00

Det var ett upplyftande seminarium i Uppsala idag, om den nya kunskap som framkommit om Gamla Uppsala. Dagens föreläsare behandlade betydelsen av ortnamnet Upp- och -sala, där Upp- betyder uppströms eller motsvarande sett från den nu försvunna byn Sala mellan stan och Vaksala kyrka, medan -sal betyder 'enkel byggnad, hall' och liknande. Vidare redogjordes för de tidiga kristna inslagen i Gamla Uppsalas närområde, som för dagen utsträcktes till en cirkel med nära en mils radie, där det förutom runstenar med kors på lyftes fram alla de kvadratiska stensättningarna med skelettbegravningar i vilka daterats till perioden eller generationen innan den första kyrkan byggs samt skelettfynden i åkrarna nära gravfältet Högåsen. Dessutom berättades det om alla de många små utgrävningarna som gjorts i anslutning till Gamla Uppsala med fynd av riktigt många långhus från romersk järnålder och framåt, men där vikingatidens och medeltidens lämningar är svårtolkade. Vidare betraktades Adam av Bremens berättelse om kulten i Gamla Uppsala, där man enligt honom samlades vart 9:e år för att blota. Men hur trovärdig är egentligen Adams beskrivning? Ja, detta och mycket mera framkom. Nu ska ju järnvägen dras om förbi Gamla Uppsala, och ett stort forskningsprojekt pågår.

Vitalianernas Gaddaborg

2011-04-05T08:27:00.004+02:00

Den ser inte så mycket ut för världen idag, den medeltida fogdeborgen Gaddaborg på Ön i Valbo uppströms Gavleån. Men under 1300-talet skall den en gång varit befäst, gården eller borgen som låg på en udde i Gavleån, och nyttjad av vitalianerna. Det är svårt att tro det idag när man ser den gräsbeväxta, ibland sådda, platta åkern. En eller flera vallgravar kan ha delat av udden så att den blivit mera avskärmad från "fastlandet". Här ska vitalianerna haft en av sina reträttpunkter efter sina sjörövarturer på Östersjön. Borgen försvann under 1400-talets början.

För några år sedan gjordes en mindre arkeologisk undersökning då man grävde ett snitt genom vad som ser ut att vara en vall och vallgrav, men några stora upptäckter blev det inte.

Vall och vallgrav vid Gaddaborg i Valbo.

Klingsten eller klangsten

2011-03-22T23:01:00.003+01:00

Har varit i Forsmark igen och den här gången tog jag mig också tid att strosa lite i Forsmarks engelska park. Det var mycket snö kvar men det gick att gå på skaren. Tog mig fram till klingstenen, som jag trodde kallades klangsten, men jag tror att båda benämningarna är lika rätt.

Läser på skylten intill stenen följande: "Klingstenen ... eller Sångstenen markerad redan på kartan över parken 1802. Stenen är rik på malm vilket gör att stenen ger ifrån sig ett klingande ljud, om man slår an mot den med en mindre sten. Stenen har ibland även kallats Meteorstenen, men enligt tidningen Turisten 1896 lär stenen en gång ha blivit funnen ute i skärgården. Enligt samma källa hade en musikalisk turist någorlunda felfritt lyckats framlocka Gubben Noa ur den hemlighetsfulla stenens inre. Stenens många fördjupningar visar att den nyttjats flitigt under de två hundra åren i parken".

Jag har varit i Forsmark för flera år sedan och provat klangen i stenen, och kan intyga att det är en mäktig malmklang i den.

Klingstenen, Sångstenen eller Meteorstenen i Forsmarks brukspark. Kärt barn har många namn.

Valbos stenålder

2011-03-21T22:39:00.004+01:00

Sitter och tittar igenom en del bilder från 2010 och hittade den fina bilden på ett helt mikrospån. Den hittades vid en utgrävning av en stenåldersboplats i kanten av Valsjön i Valbo sensommaren 2010. Uppsala Universitet höll i grävningen som en del i ett större projekt om Nordens pionjärbosättningar. Nu var det bara en liten del av boplatsen som undersöktes, för att få en aning om fyndmaterialets karaktär. En osteolog kommer också att titta på de brända ben som hittades.

Ett mikrospån i arkeologens handflata.

Trädristningar i Segersta

2011-03-12T19:28:00.005+01:00

Det finns en plats högt uppe på en ås i Segersta dit jag brukar ta mina elever i alla skogskurser jag gör. Platsen är speciell därför att det varit en gränspunkt som är markerad med en relativt stor hjärtsten i ett gränsröse. Men det mest spännande är de ristningar som finns på de två tallarna som står intill.

Det äldsta läsliga årtalet är 1791 då någon LLS ristat in sina initialer. Skulle kunna gissa att han hette Lars Larsson. Men varför har man återkommit till dessa båda tallar med en generations mellanrum, minst 6 gånger och ristat in nya initialer och nya årtal. Var den här gränspunkten så viktig, att man vid varje generationsskifte återvände för att bekräfta platsen mellan de nya ägarna? Eller vad är betydelsen?

Tyvärr finns det inte så många trädristningar kvar i skogarna. Träd är ju ett förgängligt material och när trädet kanske faller ned, ruttnar så försvinner även ristningen. Jag vill uppmana alla som har sett en trädristning nån annan stans att höra av sig, så att den kan registreras som fornlämning och därmed få ett lagskydd.

Gränsröse med en ståtlig hjärtsten. På tallarna intill finns trädristningar med årtal och initialer.

Den äldsta ristningen är från 1791 "LLS".

Trädristning på det andra trädet visar bl a årtalet 1828.

Kvistabäckens flottled

2011-03-09T12:48:00.008+01:00

Skrev igår om hur fantastisk Kvistabäckens flottningslämningar är. Den flera kilometer långa stensatta rännan t ex, där tydligen en skicklig stenhuggare från Halland var med vid bygget. I botten på rännan ligger träkavlar, det huggna stenarnas passform är superb. Och på det sätt rännan ansluter till de många dammarna. För er som inte varit där, ett gott råd, åk dit för att se flottningen in aktion. Och för er som inte har möjlighet att uppleva eventet, så kanske ni vill köpa ett vykort som Stigfinnaren låtit ta fram, och skicka till era vänner. Vykortet kostar 5:-/styck. Maila beställningen till info@stigfinnaren.nu

Så här ser vykortet ut som går att beställa.

Längs flottleden står flottare för att skjuta på stockar.

Ibland är det många som får kämpa för att det inte ska bildas bröten.

Efter att alla stockar passerat brukar det bli en tävling där det gäller att åka på en s k sugga (en mycket liten flotte) så långt som möjligt i rännan.

Flottning i Kvistabäcken

2011-03-08T12:59:00.001+01:00

Varje år i slutet av maj brukar det vara en flottardag i Kvistabäcken i Ramsjö när man visar hur bäckflottning går till. Tusental personer söker sig hit för att uppleva eventet när hundratals stockar letar sig fram längs Kvistabäcken och dess dammar och myrar.

1994 blev Kvistabäckens 5 kilometer långa led med 6 regleringsdammar och 3 spardammar, stenränna och nån flottarkoja byggnadsminne. Flottningsleden går från tjärnen Härnälampi i Ytterhogdals socken i Härjedalen till Västersjön i Ramsjö, Hälsingland.

Flottningsleden byggdes 1877–78 när skogsindustrin expanderade och varje liten bäck nyttjades för flottningen. Först var den i trä men byggdes om i början av 1900-talet till stenränna. Längs leden fanns hus, flottarbaracker och gapskjul för flottare och flaggvakter.

1935 var sista året Kvistabäckens flottled användes yrkesmässigt. Men sedan nära 20 år tillbaka i tiden pågår som sagt flottning under en dag i slutet av maj. Väl värt ett besök den dagen!

Stockarna som används för "turistflottningen" återanvänds år efter år och transporteras med lastbil upp till en av de övre dammarna och tippas i vattnet i väntan på den stora flottardagen.

Vid de renoverade dammarna hopas stockarna och de vill till att flottarna skjuter på och får igenom dom snabbt så att det inte blir en bröte.

Stockarna passerar dammarna fint med lite hjälp.

Bollnäs kyrka

2011-03-07T13:57:00.006+01:00

Har haft mina funderingar hur man kan komma vidare i frågan om åldern på Bollnäs kyrka och håller på att skriva ihop en sedan tidigare påbörjad projektbeskrivning för detta. Men innan den är klar och jag knutit upp en grupp av forskarkollegor i frågan kan jag inte tala om vad som planeras göras, tyvärr.

Har flera gånger tidigare rotat i kyrkobyggnadshistorik sett ur ett rent byggnadsarkeologiskt perspektiv i nån Hälsinge- och Gästrikekyrka, men stött på motstånd. Förefaller ibland vara såna som absolut inte vill ha ett svar, för då måste man kanske skriva om respektive kyrkas historia, även ur ett konstvetenskapligt perspektiv. Men det är väl genom ny tvärvetenskaplig forskning som man kan komma ett steg längre i jakten på sanningen, och arkeologin har hittills fått stå tillbaka och titta på när man försökt komma södra Norrlands kyrkobyggnadshistoria på spåren. Nu ska det förhoppningsvis bli en ändring på det.

Ber att få återkomma!

Bollnäs kyrka våren 2008.

Odlingsröse vid Ön, Forsmark

2011-03-06T23:13:00.004+01:00

Ska ut på en schaktkontroll vid några gravrösen från äldre järnålder och en förundersökning av ett odlingsröse. Platsen tillhör Öns gård och ligger nära Forsmarks kärnkraftsverk.

Gravrösena ligger 15 meter över havet, på en moränplatå som för kanske 2000-2500 år sen var en liten ö längst österut i skärgården. Idag syns det två oregelbundna rösen på platsen, frågan är om det finns flera gravar utan markering ovan mark?

Odlingsröset tillhör kanske uppodlingsfasen när Öns gård övergick från att, enligt traditionen, vara ett fiskartorp under Norrbo by i Valö socken till att bli ett skattenybygge vid 1600-talets mitt. Möjligen finns det en medeltida odling i området. Förundersökningen kan nog ge svar.

Detta är en del av en ägomätningskarta över Öns gård från 1734-36. Det är i kanten av det inhägnade åkergärdet söder om ÖHN som odlingsröset ligger.

Syltbäckens slagplats ska utforskas

2011-03-02T22:16:00.007+01:00

Det är bra många år sen nu som det gjordes en minimal metalldetektorundersökning vid brofästena till nya riksväg 80 över Syltbäcken utanför Storvik. Jag var själv med, och vi fick upp ett 70-tal småfynd, mestadels sentida järnskräp som då inte berättade så mycket.

Förra året tittade jag och en slagfältsarkeolog på nytt igenom samlingen av järnskräp för att se om det egentligen fanns nåt där som signalerade medeltida slag. Och det finns det, bland annat en liten stridsyxa, där piken måste stött mot nåt hårt (såsom en hjälmklädd skalle!) eftersom den vikit sig. Det finns ett knappt 10-tal ytterligare fynd som kan vara medeltida.

Här fick jag vatten på min kvarn, och det är absolut värt att arbeta vidare med tesen om att det verkligen stått ett slag vid Syltbäcken. Slaget ska ha stått mellan svenskar och danskar någon gång under medeltiden.

Det finns en hel att berätta om sägner och fakta kring platsen och de fynd som gjorts under århundraden, men det är för långt att skriva ned här.

Vi har sökt pengar till en metalldetektorundersökning, och hittills fått ihop 25 % av planerad budget. Därför planeras en begränsad undersökning att ske i år 2011, om Länsstyrelsen ger sitt tillstånd förstås.

Men först måste den myckna snön smälta och vårfloden sjunka undan, så det kan nog dröja till en bit in i försommaren innan någonting sker. Jag lovar att låta er läsare veta när det kan bli dags.

Liten stridsyxa från slaget vid Syltbäcken.

Vid Syltbäcken står en minnessten efter slaget.

Nån som sett en jak?

2011-02-28T19:09:00.004+01:00

Det finns faktiskt vilda jakar i Hälsingland, dock inte frittströvande flockar utan i hägn. Jaken är ett långhårigt nötdjur som klarar kyla bra tack vare sin långa päls. I vilt tillstånd lever den i flockar om 10–30 djur på trädlösa höghöjdsplatåer i Himalaya. Inte ovanligt att få se dem på mellan 3200 och 5200 meters höjd. Jaken som fullvuxen når 2 meter i mankhöjd och kan väga upp till 1200 kilo.

I Tibet används tama jakar som dragdjur inom jordbruket, som packdjur för transporter i väglöst land och för dess feta mjölks skull, en mjölk som tydligen håller 40° i magsäcken och som jäser och blir syrad redan innan den lämnat kon. Undrar hur mjölken smakar. Kanske man kan få prova nån gång?

Fina djur jakarna, släkt med myskoxen m fl. Där hägnet finns i den nordvästra delen av Hälsingland har jakflocken det nästan som i Himalaya; trädlösa stora ytor att beta och ströva på, på åtminstone 400 meters höjd över havet. Hälsingland är förunderligt märkligt. Vad kan man inte finna här?

Jaktjur i Hälsinglands inland.

Flock av jakar.

Qin - universums härskare till tidens ände

2011-02-19T11:24:00.003+01:00

Tittade på den kinesiska terrakottaarmén häromdagen, det är de sista dagarna som utställningen finns på Östasiatiska Museet i Stockholm. Fantastiska statyer (ursprungligen 8000 stycken) som den förste kejsaren av Qin, Qin Shihuangdi, låtit 700000 man under 40 år tillverka för att vakta hans gravplats. Utställningen handlar om både Qin- och den efterföljande Handynastin från 221 f. Kr till 220 e. Kr.

Qin enade tydligen sex stater till en enda stor stat, över vilken han regerade. Han införde en enhetlig myntfot, gemensamma lagar och ett gemensamt skriftspråk. Men framförallt så byggde han en lång försvarsmur mot nomadfolken i norr.

Terrakottaarmén påträffades av en slump av några brunnsgrävande bönder. Fyndet började grävas ut under 1970-talet. Tusentals soldater, hästar och vagnar har restaurerats. Tydligen var figurerna färglagda när det hittades, men färgen försvann när terrakottan utsattes för syre.

Efter uppror och inbördeskrig i landet kom Han till makten. Samma gravritualer, med en tro om evigt liv, gjorde att även härskare ur Handynastin byggde stora gravmonument med terrakottasoldater, men i något mindre format, bl a i kejsar Jingdis gravanläggning.

Soldat ur kejsar Qins gravarmé.

Kavallerist ur kejsar Jingdis gravanläggning.

Övergivna järnåldersgårdar

2011-02-11T11:59:00.006+01:00

Järnålderns jordbruksframväxt och -regression är nåt som ligger mig varmt om hjärtat. Gör en del små framsteg i forskningen. I april 2009 var vi ut på norra Hälsinglands sjöisar för att ta prover ur bottensedimentlagren i anslutning till några kända järnåldersgårdar och -åkrar. Från Umeå Universitet var det Roger Engelmark, Karin Wiklund och Johan Linderholm, och så jag, Elise Hovanta, som är doktorand vid detta universitet, om än inte så aktiv som jag skulle önska.

Bland annat Dånsjön i Forsa, Tröstentjärnen i Bergsjö och Bälingsjön i Jättendal var utvalda som studieobjekt. I bottensedimenten syns ett grått band med förhöjd mineraljordshalt. Det är järnålderns åkerbruk som syns. Jordbruket startar något århundrade före Kristi födelse och avstannar totalt kring år 500. Under den perioden hinner mineraljord från brukade åkrar blåsa ned i sjösedimenten och avsättas där. De olika tidsskikten kan dateras, vilket ska göras.

Roger Engelmark och Johan Linderholm förbereder provtagningen från isen på Bälingsjön i Jättendal.

Mellan de röda markeringarna i provet från bottensedimenten syns ett grått skikt med förhöjd mineraljordsinnehåll. Detta är spåren efter järnålderns jordbruk.

Forsmarks bruk i vinterskrud

2011-02-05T23:42:00.004+01:00

Hade ett jobb med uppmärkning av fornlämningar längs en kraftledning att utföra strax utanför Forsmark häromdagen. Det gick bra trots bitvis knädjup snö. Tur att lämningarna är GPS-inmätta och att man kan hitta tillbaka till samma punkter. Det är ett par gränsrösen, några odlingsrösen och stenmurar samt ett par gravrösen som berörs av en avverkning inför nedgrävning av en högspänningskabel. Gravrösena ligger på en sån nivå över havet att de måste vara äldre järnålderslämningar. Odlingslämningarna och stenmurarna tillhör Öns gård.

Kan verkligen rekommendera restaurangen vid Forsmarks kärnkraftsverk, för 63 kr både varmrätt, stort salladsbord, måltidsdryck, bröd och smör samt efterrätt. Ena varmrätten för dagen var en mycket god laxpudding, och till efterrätt fanns det chokladmousse, grädde och konserverad frukt hur mycket man ville ha. Tyckte att jag gjort mig förtjänt av en riktig lunch efter pulsandet i snön med slägghammare, stakkäppar och fornlämningsband.

Passade på att ta en liten tur till fots runt Forsmarks bruk. Vackert är det där, både sommar och vinter. Kyrkan ligger i en ena änden och herrgården i den andra änden av den långa bruksgatan som kantas av vita bruksarbetarbostäder, såsom järnbruken brukar vara organiserade. På bruksdammens is kurade hundratals änder, men det fanns öppet vatten också. Troligen fryser det aldrig till helt i det strömmande vattendraget här.

På sommaren kan jag rekommendera Forsmarks engelska park, som innehåller så många spännande element, såsom en klangsten, ett eremitage och en voliere (stor bur där exotiska fåglar hölls).

Forsmarks kyrka i bruksgatans fond.

Kårböle kapell

2011-02-01T12:52:00.004+01:00

Den sporadiska kontorsstädningen ger intressanta aha-upplevelser. Hittade osorterade anteckningar från ett föredrag i mars 2000 där den synnerligen historiekunnige Jan Lundell berättar om sin utredning om Kårböle kapell. Här är lite fakta, med reservationer för feluppfattningar utifrån anteckningarna.

En Dag Ringsson med här slog läger 1029 på platsen för kapellet och reste ett kors där, och platsen kallades sen för Korsböle. Kapellet kallades St. Olofs Offerkyrka och det lär ska funnits en madonnaskulptur (eller Mariaskulptur) från 1100-talet, vilken även omnämns av prosten Broman på 1700-talet. Olaus Magnus benämner trakten som "Cogerbela" och åren 1518-19 reste han själv här förbi. Han menar att det första kapellet i Kårböle byggdes 1031 och att det andra kapellet blivit ödelagt i mitten eller slutet av 1500-talet. Nämnda Broman ritade av Kårböle kyrka och har skrivit årtalet 1599 ovanför dörren på sin teckning.

Lundell tror, enligt mina anteckningar, att ett första kapell kan ha byggts under senmedeltiden, kanske i slutet av 1400-talet, men det äldsta läget för ett sådant kapell är oklart, men kanske det stod invid 1760 års kapell.

Medeltiden är så intressant, när man kan med hjälp av lite skrivet material, lite sägenuppgifter, lite på hörsägen och med arkeologiska undersökningar kan få fram en sannolik uppfattning om ett historiskt problem, och Jan Lundell är verkligen en som brukar lägga ned riktigt mycket efterforskningar i de problem han vill penetrera. Han är beundransvärd i sin entusiasm och sitt kunnande!

Kårböle nya kapell.

Markradarundersökning på Vännmuren

2011-01-29T14:50:00.006+01:00

Sitter och redigerar en del gamla rapporter som ska tryckas. De har bara funnits uppkopierade sedan tidigare. Har plockat fram den som handlar om utredningen av Vännmuren i Årsunda. Utredningen gjordes 2007 inför torvbrytning. I kanten av myren finns en stenåldersboplats, mesolitisk, som utreddes hur stor den är. Hittade en del kvarts i den del av slänten som inte är så brant, utan mera plan. Boplatsen hittades i början av 1900-talet av en slump, när man tagit grus här och kört bort till olika ställen. I gruset framkom trindyxor, som kunde härledas hit.

En del av utredningen gjordes på själva myren, och det var den intressantaste delen. Äldre kartor visar att det gått en kavelbro rakt över Vännmuren på det smalaste stället. Och på fastmarken öster om myren finns en hålväg som leder rakt ned på myren. Kanske fanns en kavelbro redan under järnåldern? För hjälp med sökningen efter kavelbron användes en markradar med antenner på sökdjup mellan 0,1 och 2 meter. Geologen och systemanalytikern vid Helsingfors Universitet, Heikki Sutinen, som dessutom tillhör Geological Survey of Finland (motsvarar ungefär svenska SGU), kom hit med sin utrustning. Heikki bar dator och skärm samt batteripaket på ryggen, Timo Varila drog släden med antennerna, Stigfinnaren dokumenterade och Regina Jönsson var allmänt behjälplig.

Vi sökte i två dagar, fick en del utslag, men hela myren är full av nedfallna träd, så att utläsa vad av trävirket som kunde vara kavelbrolämningar och inte var alltför svårt. Så vi fick inga konkreta svar på var exakt kavelbron går. Det fortsatta uppdraget blir att följa nedhyvlingen av Vännmuren när torvbrytningen fortskrider och se om man med blotta ögat kan ana resterna efter kavelbron. Nytt besök planeras på förvåren 2011.

Heikki Sutinen pausar tillsammans med Timo Varila och Regina Jönsson.

Heikki Sutinen med dator och batteri går bakom släden med antennen.

Kvinnograv i Årsunda

2011-01-24T19:29:00.004+01:00

Håller på med kontorsstädning, bokföring och bokslut, prognoser och uppföljningar, lagerinventering samt anmälningar till FMIS (fornminnesregistret) samtidigt som jag sitter och redigerar om en del gamla rapporter som aldrig tidigare tryckts, vilka kommer att finnas upptryckta under vårvintern. Ni kommer att få veta när de finns att köpa.

En av alla dessa 20-talet rapporter handlar om den folkvandringstida kvinnograven som plöjdes upp i en åker nära Årsunda kyrka. Fyndmaterialet bland de cirka 700 gr brända benen talar entydigt om folkvandringstiden däribland dekorerade dräktnålar av ben. Bland fynden fanns även en duvhöksklo som satts fast i ett dubbelvikt bronsbleck till ett hänge. Efter att ha letat i litteraturen har det framkommit att klor från rovfåglar nästa alltid anses vara ett manligt attribut.

Vem var den här kvinnan, en medelålders kvinna (36-64 år vid sin död)? Varför begravdes hon så isolerat långt bort ifrån det övriga gravfältet? Vad hade hon för roll i samhället som fått med sig en duvhöksklo? Jag har inga svar på detta, men har en del funderingar vilket framkommer i rapporten ("Kvinnan med duvhöken").

Duvhöksklo i ett bronsbeslag till ett hänge.

Del av dekorerad dräkt- eller hårnål av ben.

Skadade väghållningsstenar

2011-01-21T16:31:00.004+01:00

Hur gick det egentligen med de fem skadade väghållningsstenarna som stod längs en del av den gamla Norrstigen i Stigslund strax norr om Gävle?

Bakgrunden till storyn är, att en person anmälde år 2000 att denne hittat fem väghållningsstenar som prydligt stod uppställda längs kanten av den fina gamla vägsträckan. Stenarna fick fornlämningsstatus (fornl. nr. 267 i Gävle stad) och därmed skydd enligt Kulturminneslagen. År 2007 hade man börjat fylla ut ett sankområde intill vägen och även fyllt på material på vägen, vält ut fyllnadsmassor och de tidigare prydligt uppställda stenarna tumlats runt och någon låg nedfallen i vägbrinken. Ser i Länsstyrelsens diarium att man initierat ett ärende om återplacering av stenarna år 2009, vilket väl troligen gjorts.

Lyckades man hitta alla stenarna i fyllnadsmassorna? Står de på sin ursprungliga plats? Ser det bra ut idag? Hoppas att svaret är ja på alla frågorna. Ska åka förbi där så snart snön försvinner och ta nya bilder, så får ni läsare se själva hur det ser ut idag.

Längre tillbaka fanns det personer som fungerade som ett slags meddelare, som omedelbart tog kontakt med myndigheten om man såg att en fornlämning var på väg att skadas, eller om någon annan i en trakt hittat ett intressant fynd, så kontaktade man bygdens meddelare, så kontaktade denne myndigheten. Nåt sånt skulle behövas även idag, så kanske färre fornlämningar skulle skadas.

En del av den gamla Norrstigen fylldes ut och fylldes på.

Väghållningsstenarna låg omkullvälta i dikeskanten.

Laforsen i fritt fall

2011-01-18T22:39:00.006+01:00

Har köpt några gamla vykort från tidigt 1900-tal som visar när Laforsen hade kvar sitt mycket mäktiga fall på 22 meter. Några årtionden senare började de stora sprängningarna när man tog bort forshuvudet och där finns idag vattenkraftverket och strömfåran är helt torr. Har svårt att tänka mig man under yngre stenåldern eller bronsåldern kunnat komma åt några torra hällar i själva forsen och där huggit in ristningar som lär ha funnits innan man sprängde. Kanske fanns det ristningar på hällarna man ser i kanten av forsen på bilden, men även dessa är borta nu.

Till våren ska en kvartärgeolog förhoppningsvis komma till Laforsen för att försöka utreda hur högt Ljusnans vatten kan ha stått under den tid när man bodde vid Laforsen säsongsvis, för cirka 9200 år sedan. Vi forskare har delade meningar i frågan. Efter att ha sett dessa bilder har jag ännu svårare att tänka mig att den skulle varit lugnare vatten som runnit runt själva boplatsterrassen, även på baksidan av sandterrassen, på närmare håll än där Ljusnan är idag, så att stenåldersfolket hade närmare till sitt laxfiske. Och laxen kan omöjligen har kommit upp genom detta stora fall. Vad jag erfar kan en lax hoppa en halv meter högt, om den sedan har nåt ställe att vila på, innan den kan ta ett nytt hopp.

Notera gubben på bilden på klippan till vänster så ser ni hur mäktigt fallet en gång i tiden var...

Laforsen i fritt fall i början av 1900-talet.

Laforsen idag, en torr fåra. Kraftverket i fonden.

Till tappra truppers minne

2011-01-16T11:08:00.004+01:00

I regementsparken vid gamla Hälsinge regemente, nuvarande Högskolan i Gävle, står en magnifik minnessten, rest 1911 till tappra soldaters minne. Texten på stenen lyder: "Med Gud för konung och fosterland. Till minne af de tappre som under Kongl. Helsinge Regementes ärorika fanor offrat blod och lif. Novgorod 1611, Warschau 1656, Fredriksodde 1657, Bält 1658, Halmstad 1676, Lund 1676, Landskrona 1677, Narva 1700, Düna 1701, Janitskij 1702, Jacobstadt 1704, Gemauerthof 1705, Ljesna 1708, Gadebusch 1712. Befäl och trupp reste stenen 1911".

Stackars soldater, tvingas till detta fältliv i svält och kyla, gåendes kors och tvärs genom dåvarande norra Europa. Hur många % kom hem igen, hur många kunde ha ett någorlunda vettigt liv efter allt elände man sett? Hur många blev invalider och därmed avskedade som soldat? Och stackars alla soldatänkor som själva arbetade hemma med hushåll, barn och jordbruk under beväringens frånvaro, och kanske även efter att denne kommit hem utan arm eller ben. Det vore en intressant uppgift, att se om det fanns någon som deltog i flera av de uppräknade krigen, och sen helskinnad kunnat ta sig hem igen.

Minnessten i Regementsparken i Gävle.

Rutschränna i Järvsta

2011-01-14T13:54:00.005+01:00

Det är ett märkligt fenomen detta med parallella slipade rännor i bergytor. Det finns på fyra kända ställen, hittills, inom Gästrikland, och det märkliga är att dessa ligger inom varsin socken, nämligen en i vardera Hamrånge, Ovansjö, Valbo och Hedesunda. Den i Hedesunda har jag funderat på ett tag, men beslutat att ta med den under samma kategori som de andra, efter att ha sett slipningsrännorna på stenblocket på gravfältet i Järvsta strax utanför Gävle. Ska anmäla den i Hedesunda som nyfunnen fornlämning så snart snön försvinner och man kan ta sig dit igen för inmätningar.

Fenomenet är inte bara Skandinaviskt. Liknande finns i t ex Alperna, Tyskland och Frankrike. Man är nog rätt enade om att det har med en fruktbarhetskult att göra. I Bohuslän menade kvinnorna att om man åkte i dessa under forntiden slipade rännor så blev man lättare havande. Man kunde alltså öka fruktbarheten. Rännorna har inte uppkommit genom själva åkandet, utan stenen har medvetet skrapats eller polerats. I de uppslipade rännorna växer det betydligt mindre med lav. Hur gammal riten är vet man inte, men den kan vara flera tusen år.

Rutschrännor på stenblock vid gravfältet i Järvsta.

Vårdkase i Djupvik

2011-01-14T09:30:00.006+01:00

Enligt gamla sägner och kartor har det legat en vårdkase på Vårdberget i Djupvik i Söderhamnsfjärden. Mycket talar för att det är sant, bl a namnet "Wålberge" som finns på kartor från mitten och slutet av 1600-talet. Men den utpekade platsen i fornlämningsregistret är mitt i ett stort klapperstensområde, där man bryter fötterna av sig om man skulle snabbt ta sig fram till kasen för att tända den. Jag tror att den verkliga platsen för vårdkasen ligger på bergskrönet strax intill, dels för att det är en högre topp som syns längre bortifrån, dels för att det är lättare att ta sig dit. Nu finns det inga spår kvar av en kase vare sig på bergstoppen eller i klapperstenshavet, så nåt definitivt svar på den exakta platsen kan vi inte veta.

Bergstoppen på Vårdberget ligger idag 45 meter över havet, inte så hög topp, men från krönet har man mycket god utsikt över den närmaste skärgården, Söderhamnsfjärden och ett stycke av inlandet.

De första skriftliga underrättelserna om vårdkasar i Hälsingland är från Karl XII:s krig. År 1700 utfärdades en befallning att "våhlkasar på höga berg och vanliga ställen ... skola uppresas i fall af någon invasion kan gifvas tecken" och år 1742 påbjöd landshövdingen i Gävle att "tvenne man varje dygn skulle hålla vårdkasevakt".

Hur länge kasen på Vårdberget i Djupvik fungerat är oklart, men från 1808–09 finns en förteckning över gamla vårdkasar i Hälsingland. Då fanns tydligen på Vårdberget en "gammal kase i någorlunda skick".

Mera om Djupvik, sågverken och vårdkasen m m finns att läsa i Stigfinnarens rapport "Djupviksudden". Den kostar 120:- (+ ev porto). Beställes genom mail till info@stigfinnaren.nu

Klapperstenshavet på Vårdberget.

Stig upp till bergskrönet på Vårdberget.

Stollgruvan i Torsåker

2011-01-09T20:11:00.006+01:00

Fortsätter på temat gruvor, bergtagen som man blivit. Besökte Stollgruvan i Torsåker för tredje gången nu i somras, och är lika förvånad varje gång när man vandrar in i den 265 meter långa stollgången som öppnades i slutet av 1700-talet för att leda ut vatten. Det finns så många bevarade detaljer från gruvbrytningen kvar i gruvgångarna, orterna och bergrummen, massor med trästegar, trägolv och timmerstöttor. Gruvans historia är intressant, och troligen medeltida från första början, kanske äldre.

Inom Storbergets gruvområde finns nära ett 100-tal olika gruvhål, skärpningar, rymningar, varp, grunder, stenmurar, källare, vägbankar och fundament som tillsammans utgör ett spännande gruvområde, minst 300 x 400 meter stort, men det är bara en bråkdel av anläggningarna som är möjliga att besöka med lätthet. Det mesta är inte synligt för ett otränat öga.

Man har ju dendrodaterat många detaljer i Falu koppargruva, och det vore spännande att göra detsamma här, se hur gamla trädetaljer det finns i Stollgruvan.

Järnframställning vid Dalälven

2011-01-07T10:08:00.005+01:00

För ett antal år sedan undersökte jag tillsammans med fil. Dr. Lars-Erik Englund och flera andra en skadad blästerugn som låg på kanten av en rasbrant intill Dalälven i Edsviken i Österfärnebo. Längs en nära 50 meter lång sträcka längs stranden ligger utrasad slagg, små och större stycken som tyder på att det finns många fler blästerugnar kvar på platsen. Ett av slaggstyckena som legat i den undersökta ugnsbotten väger uppskattningsvis 100 kilo. Vi vet inte exakt vad stycket vägde eftersom ingen orkade lyfta det. Ugnen var stensatt, rundad till formen och tätad med lera.

Det finns en enkel liten uppkopierad s k slutredovisningsrapport i ett fåtal exemplar. Stigfinnaren har planer på att låta trycka upp den här rapporten så att det kan finnas tillgänglig för allmänheten. Författare till rapporten är Elise Hovanta och Lars-Erik Englund.

Inkilat mellan tallrötterna ligger tjocka lager av slagg.

Ett av slaggstyckena som troligen legat i botten på en ugn väger mer än 100 kilo.

Slaget vid Syltbäcken

2011-01-05T19:50:00.003+01:00

I år ska det banne mig bli av, den första kontrollen av sanningshalten i traditionen kring "Slaget vid Syltbäcken" i Kungsgården strax utanför Storvik i Gästrikland.

Sägnen berättar att ett slag stod på åkrarna vid vardera sidan av Syltbäcken någon gång under medeltiden mellan svenskar och danskar. Den första gången man skriftligen nämner slaget är redan 1667 i Rannsakningarna efter antikviteter och då är det en gammal man som berättar att hans far berättat om detta. Och det är ett mycket tidigt omnämnande.

Har sökt medel för att kunna göra en större kontroll med metalldetektor över ett lite större område, men hittills bara fått ihop ca 20% av den projekterade summan, så det får bli en mindre kontroll till en början. Och hittar vi i projektgruppen intressanta fynd, så finns det säkert möjlighet att gå vidare men nya ansökningar om pengar. Länsstyrelsen har hittills givit ett muntligt tillstånd för metalldetektorundersökningen, och inom kort ska en skriftlig ansökan lämnas in. Flera berörda markägare har redan sagt ja till att det är OK att söka på deras mark.

Detta kan bli årets händelse i Gästrikland. Och om det framkommer daterande fynd, så gäller det sedan att sätta in dem i sitt historiska sammanhang. En idé är att det rör sig om en del av unionsstriderna under senare delen av 1400-talet.

Den gamla bron leder över Syltbäcken.

Älvkarlebyfallen

2011-01-03T11:58:00.003+01:00

Idag är det takskottning som gäller på minst ett par av byggnaderna. Vore ju tråkigt om taket ramlade in på kontoret av snötyngderna. Inte så trevligt att behöva gräva fram dator och bokhylla, kartskåp och dokumentskåp bland snömassorna. Mätte snödjupet på taket igår, och det var 76 cm djupt eller högt. Så det är ansenliga mängder snö som samlats. Och i mitten eller slutet av den här veckan väntas mera snö. Så det är ju bra att få bort en del innan.

Blir nog en hel del vårflod i år, av all snö. Och vårfloden får symboliseras av forsen i Älvkarlebyfallen. Över fallen leder Carl XIII bro. Ursprungligen en träbro, men nu en stålbalkbro som klätts in med trä för att efterlikna den gamla.

Carl XIII bro över Älvkarlebyfallen.

Vind i seglen

2010-12-31T19:26:00.004+01:00

Stigfinnaren Arkeologi och Knights Förlag önskar alla läsare ett Gott Nytt År och hoppas att ni, liksom vi, får mycket vind i seglen under 2011.

Så här i slutet av året kan vi sammanfatta att 2010 har varit ett bra år för både arkeologin inom Stigfinnaren Arkeologi och kulturhistoria consulting, och bokförsäljningen inom Knights Förlag. Målet för de båda företagen för 2011 är vardera en 25 %-ig tillväxt, inte en orimlig siffra med tanke på att vi nu bland annat planerar "gå ombord och fara utomlands". Vad det gäller kommer att uppdagas under början av 2011. Fortsätt följa bloggen och se Stigfinnarens fortsatta spår i upptäckten av Nordens, och världens, historia!

Briggen Gerda under Marinfestivalen i Gävle 2009.

Egtved i Danmark

2010-12-28T18:14:00.003+01:00

Snöeländet bara fortsätter här i södra Norrland. Idag har det dock varit uppehåll från det som kommer ner från himlen, men då har det varit fullt upp med att få ned det som lagt sig i tjocka drivor på taken.

Som kontrast mot det vackra vintervita vyerna vill jag visa nån bild från det soliga Danmark. För arkeologer är Egtvedkvinnan väl känd som en av bronsålderns berömda gravar. Kan berätta att hon hittades begravd i en urholkad ekstock som lagts i den stora gravhögen på bilden. Den grävdes ut 1921. Kvinnan i 20-årsåldern, insvept i en kohud, var klädd i en tröja med trekvartsärm och en kort kjol gjord av snören som satts ihop i midjan. På magen fanns en rikt ornamenterad bältesplatta av brons och i en ask intill henne fanns en bronssyl och ett hårnät.

I anslutning till Egtvedskvinnans storhög finns en utställning i ett ständigt öppet friluftsmuseum, där man berättar om utgrävningen och om senare gjorda analyser och slutsatser.

Storhögen i Egtved, Danmark.

Vikingahus i Orbaden

2010-12-25T18:26:00.005+01:00

I mitten av 1990-talet lät Vallsta bygderåd bygga upp en kopia av en stor vikingahall. Den ligger vackert på kanten vid Orbadens norra udde med vy över Orsjön, som är en del av Ljusnan. Här har varit vikingamarknad vid något tillfälle. Det är en magnifik byggnad och utanför dörren vaktar en drake. Vem är träsnidaren?

I Orbaden finns för övrigt även en del stenålderslämningar och en hel del platser för järnframställning längs Ljusnans stränder. Man kan förstå att stenålderns människor bosatte sig åtminstone periodvis vid älvstranden här, för det är gudabenådat vackert.

Orhall är en rekonstruerad vikingatida hall.

Utanför dörren till Orhall vaktar en drake.

Hällristningar

2010-12-22T21:36:00.004+01:00

Får väl avbryta mig och er i allt julstök, och göra ett blogginlägg mitt emellan skinkkokningen och gardinbytet. Kan vara skönt att tänka på nåt annat är julens bestyr.

Kan jag få lov att fresta med en del bilder från hällristningarna vid Himmelstalund utanför Norrköping? Jag är ingen expert på hällkonst, och bildtolkningarna är minst lika många som betraktarna. Ni läsare kan ju fundera ut vad dessa exempel på bilder visar? Nog tycker jag att den ena ser ut som en korsfäst man. Och en annan av bildsviterna heter nåt i stil med "svinaherden". Och på den tredje är det några av det totala 25-talet björnspår. Det finns nära ett 60-tal ristningsytor här med mer än 1600 figurer på hällarna här vid Himmelstalund, och området är Nordeuropas figurrikaste ristningslokal. Väl värt ett besök om ni har vägarna förbi.

Visst ser det ut som en korsfäst man?

Herden med svinahjorden.

Björnspår.

Gruvberget i Segersta

2010-12-18T19:50:00.005+01:00

Jag har verkligen blivit bergtagen. Kan inte få nog av att studera platser med historiska gruvor, och eftersom snön ligger tjock så får jag nöja mig med att studera bilderna på de gruvor jag besökt. Många gruvor har jag sett betydligt fler än ett par gånger, som den här gruvan på Gruvberget i Segersta. Nu åker jag ju inte dit bara ändå, utan på mina s k skogskurser, där maskinförare ska lära sig ta hänsyn till fornlämningar i skogen, brukar ett av målen vara gruvan på Gruvberget.

Man har tydligen följt en åder in i berget en bit, och det ofyndiga gråberget har man kastat ut utanför berget. Följer man en stig uppåt bergstoppen så ligger det flera provbrott s k skärpningar på flera ställen. När man bröt malm på Gruvberget är jag osäker på, men jag tror det är före 1800-talet i alla fall.

Gruvan på Gruvberget i Segersta.

Mo gamla kyrka

2010-12-16T08:58:00.004+01:00

I Mo socken i södra Hälsingland finns både en gammal kyrka och en ny. Nu är det inte så mycket kvar av den gamla kyrkan, närmare bestämt bara grundstenar, en del gravhällar och en bogårdsmur med en vacker grind som hyllar Oskar I 1854. Vem gjorde smidesgrinden? Måste varit en duktig smed.

Nya kyrkan ligger på ett helt annat ställe i socknen, på den ås som leder genom trakten. I närheten av nya kyrkan låg tidigare Flors linnemanufaktur. Det är en plats med riktigt mycket spännande historia. Försökte för nåt år sedan få pengar för att forska vidare om vad som döljer sig i marken, bl a genom markradar, men tyvärr fick vi inga pengar då. Men vi ger inte upp, även om det kommit en del andra projekt emellan.

Smidesgrinden vid Mo gamla kyrka.

Hällmålning vid Letssjön

2010-12-14T13:03:00.003+01:00

Ser ni vad det föreställer, den tydligaste av hällbilderna på Skinnlippstenen vid Letssjön? En dansande gubbe kallar jag det för. Sen finns det några älgbilder också, men de är ju så svåra att åskådliggöra på bild. Gör ett försök i alla fall. Älgen på bilden står med huvudet till vänster och rumpan till höger, såsom de flesta djurbilder är målade.

Det har ju gått ett antal år sedan nu som man först upptäckte att det fanns hällmålningar på det stora stenblocket. Har varit dit ett antal gånger i olika temperaturer, väderlekar, lufttryck och årstider, men det är inte lätt att se de andra 10-talet bilder som lär ska finnas på blocket.

Stigfinnaren har låtit göra ett vykort av människofiguren. Om ni är intresserade att köpa kortet (5:-/styck), maila er beställning till info@stigfinnaren.nu

Dansande gubbe.

Älgfigur med nosen åt vänster.

Avrättningsplats vid Trekanten

2010-12-13T10:18:00.004+01:00

Man kan hitta så mycket intressant på historiska kartor. Det är några år sen som jag först upptäckte den här 1800-tals-kartan, där lantmätaren så noggrannt skrivit ut var avrättningsplatsen i Trekanten ligger. Och med hjälp av kartan kunde vi utan problem hitta rätt plats. I marken låg i spåren efter skogsmaskinerna dessutom en del brända ben, kanske människoben, ingen har tittat närmare på dem. Avrättningsplatsen kan ha använts för såväl Årsunda som Österfärnebo och Torsåker.

Sägnerna säger att flera som passerat platsen på väg 272 känt en stark skogslukt inne i bilen, en del har sett en mörkklädd person stå och lifta efter vägen, och stannar man inte för att plocka upp denne så kommer den in i bilen ändå, när man tittar i backspegeln så sitter personen i baksätet. En annan har berättat att man plockat upp liftaren en bit bort från avrättningsplatsen, denne säger ingenting och helt plötsligt när man passerar platsen är personen borta, utan att man stannat och släppt av denne.

Avrättningsplatsen vid Trekanten vid väg 272 mellan Årsunda och Österfärnebo på en 1800-talskarta.

Limgruvan i Solberga

2010-12-11T19:30:00.004+01:00

Nyss hemkommen från en perfekt julig marknad i Gysinge bruk, som vanligt trevliga historieintresserade människor i massor, pratar mig hes om historiska platser och fenomen och lovade Christer i Gysinge att följa med på en titt i skogen på några märkliga lämningar han sett nära Dalälven till våren. Det är vackert med all snö, men jag längtar tills den försvinner och man kan se spännande saker på marken.

Under tiden drömmer man om platser som kanske borde besökas till våren, såsom "Limgruvan i Solberga", Torsåker, som en karta från 1839 benämner den. Lim är ju inte klister, utan ett annat ord för kalk. Så någon gång i början av 1800-talet bröt man kalk på Solbergas norra skogar. Hur långt tillbaka gruvbrytningen skett här, och hur länge man hållit på vet jag inte just nu. Har inte forskat ytterligare i frågan.

Lim Grufvan i Solberga på karta 1839.

Skogberget i Rengsjö

2010-12-08T18:54:00.003+01:00

Visst är Hälsingland vackert, som den här vyn från Skogbergets topp på 309,5 meters höjd, med utsikt över Rengsjödalen. Det finns geologer som menar att Ljusnan en gång runnit i den här dalgången, men att den ändrat lopp. Mitt i dalgången ligger Bullerberget runt vars fot ett stort antal stenyxor hittats, kanske 8000 år gamla. Stigfinnaren håller för närvarande på med en vindkraftsutredning och är därför rätt bra påläst i trakten. Skogberget förresten hette tidigare Taskåsen. Kanske lät det som ett mindre trevligt namn i lantmätarens öron, så det ändrades till det intetsägande Skogberget nån gång före 1700-talet.

Utsikt över Rengsjödalen från Skogberget.

Fira Finland

2010-12-07T22:18:00.005+01:00

Den 6 december firas Finlands självständighetsdag. Jag borde fira den också, eftersom jag räknas som andra generationens invandrare, från Finland alltså. Men personligt lite känsligt ämne, eftersom jag blivit mobbad för mitt finska ursprung både under barn- och ungdomsåldern och som vuxen. Det var ett antal år sedan som det hände, undrar om de kommer ihåg det lika bra som jag? Mitt porträtt på en anslagstavla ihopklistrat med en liten notis om nåt negativt om Finland...

Nu står jag i allafall för mitt ursprung och väljer jag att hylla Finland, ett av mina hemland!

Det känns som om jag har flera hemländer, urspunget i Finland, född i Sverige, har jobbat och trivts bra i Norge och saknar det fantastiska Island ständigt.

En av släktgrenarna har tagit fram ett eget släktvapen och Finlands riksheraldiker har godkänt det. Släkten heter Laakkonen och symboliken i vapnet följande: det silvriga L:et står för Laakkonen och Ladoga, vid vars strand släkten härstammar. Varje ax står för de fyra jordbruksbyarna Rukola, Mikli, Miinala och Juoksjärvi, varifrån ursprunget stammar.

Elise Hovanta, stolt medborgare i flera av Nordens länder

Laakkonens släktvapen.

Storsjöskatten

2010-12-06T22:28:00.004+01:00

Året är 1650 och en liten båt med tre betrodda män från Österfärnebo färdas över Storsjöns vatten. Båten är lastad med tunnor med kopparmynt för Österfärnebo och Årsunda socknars skatteintäkter för detta år, och ska via båtvägen föras till Forsbacka. Härifrån planerades vidare färd med häst och vagn till Gävle slott, för omräkning och avprickning och sen vidare till Drottning Kristinas skattmästare i Stockholm. Men ödet ville annorlunda, vågorna gick höga och båten med de tre männen kapsejsar, går på en sten och sjunker. Männen dör. Nu började letandet efter skatten. En del hämtades troligen upp omedelbart, men det mesta blev kvar på botten.

Det skulle sen dröja ända till 1889 innan en kapten med en båtshake slumpmässigt lyckades spetsa ett trästycke med fastärgade mynt på. Och så var skattjakten igång igen. En hel del mynt plockades upp även då. Men inte allt.

På 1980-90-talet blev det nytt liv i skattjakten. Efter nära 20 års arkivforskning och många timmars dykningar hittade Sandvikenbon Sven-Olof Zackrisson ännu en del av den förlorade skatten, nära nog på årsdagen av förlisningen 1650.

Hela historien är häpnadsväckande och för spännande för att låta bli att berättas i sin helhet. Och nu har Zachrisson lovat att skriva ihop hela historien om Storsjöskatten. Knights Förlag har lovat ge ut skriften, kanske blir det redan under 2011. Vi lovar återkomma med rapporteringar hur författar- och förlagsarbetet fortskrider.

Storsjön med de trixiga grunden i vårvintersol 2010. Här sjönk skatten 1650.

Superfin julmarknad i Axmar

2010-12-05T23:38:00.006+01:00

Dagens julmarknad i Axmar hytta var kanonfin, trevligt folk, bra uppslutning av både besökare och säljare, och så mycket fina saker av god hantverkskvalitet. Stigfinnaren och Knights Förlag sålde historiska böcker och skrifter med god åtgång. Träffade också riktigt djupt och innerligt historieintresserade personer från trakten, som kanske vill vara med på nån skogsvandring och visning av fornlämningar till våren. Det som glädjer mest är att de är av en lite yngre årgång. Annars är det tyvärr också så att många äldre personer som Stigfinnaren har träffat under drygt 20 år, nu har fallit av pinn.

Axmar hyttruin i sommarsolen, helt annorlunda idag, med 7° kallt och mycket snö.

Historiska trädgårdar

2010-12-03T18:20:00.004+01:00

För något år sedan arbetade Stigfinnaren intensivt med en förstudie för att se möjligheterna att eventuellt återskapa Olof Fredrik Rudbecks barockträdgård på Ön i Hedesunda. Historiken med trädgården och herrgården lyckades vi återskapa bland annat genom att studera bevarad bokföring för Söderfors bruk, ett bruk omkring år 1800 köpte upp Rudbecks hela fastighet. Rudbeck själv (sonson till den mest berömde Rudbeck) med familj bodde från och till på Ön under drygt 30 år från 1750 och framåt. Nåt slags obestånd gjorde att man sålde och flyttade därifrån. Under tiden på Ön hade man anställda trädgårdsmästare som skötte den uppbyggda barockträdgården, av vilket inget alls finns kvar idag förutom möjligen ett päronträd. Under projekttiden åkte vi runt för att studera andra restaurerade och rekonstruerade barockträdgårdar i södar Norrland och Mälardalen. En av dessa finns i Forsmark i Uppland. Väl värt ett besök till sommaren!

Hela historiken om trädgården på Ön finns i en rapport "Rudbecks herrgårdsträdgård på Ön".

Forsmarks herrgård speglar sig i dammen.

Plundrade kammargravar

2010-11-29T16:16:00.006+01:00

I övergången mellan folkvandringstiden och vendeltid ägnade man sig tydligen åt att plundra sina anfäders kammargravar. Detta och mycket annat berättades om på seminariet om förhistoriska begravningsritualer häromdagen. Helena Victor och John Ljungkvist har forskat i frågan om kammargravarna. Många av de kammargravar som anlades i Mälardalen och södra Norrland för en släkting plundrades en eller två generationer senare, kanske av de egna släktingarna. Det man mest var på jakt efter var svärdsklingan, som den döde kanske använt under sin tid som legosoldat eller vakt åt en kejsare i den romerska armén. Många nordbor reste till Romarriket för att ta värvning och tjäna ett antal solidi. Det är under början av 500-talet som man mest bygger kammargravar där den döde läggs på en säng eller fäll och träkammaren inreds som ett hus, med sovdel, köksdel och festdel. Men det är bara en mycket liten del av befolkningen som begravs obrända i en gravkammare och det är ur eliten i samhällskiktet det sker. En av kammargravarna i södra Norrland låg i Norrala socken och grävdes 1961.

Har skrivit ihop en sammanfattande artikel om detta fenomen till Gästriklands Tidning i veckan.

Kopia av Norralamannens kruka, från kammargraven i Borg, Norrala, Hälsingland.

Förhistoriska begravningsritualer

2010-11-25T15:08:00.005+01:00

Var på ett seminarium om förhistoriska begravningsritualer häromdagen. Så mycket ny kunskap som kommer fram vid alla arkeologiska undersökningar. Föredragen handlade om dösar och gånggrifter i Skåne och medeltida begravningar i Jämtland, och plundrade kammargravar från folkvandringstiden samt järnåldersdösar i Småland och mycket mera. Kort sagt en salig blandning av förhistoriska gravtyper med nytolkat innehåll och funktion, som tillsammans ger den där intressanta mångfacetterade bilden av att människor förr i tiden var minst lika komplexa i sina handlingar och värderingar som vi är. Vad var kutym? Var var tabu? Inte alltid så lätt att tolka in i utgrävningsresultaten.

Nästa och nästnästa vecka kommer artiklar i Gästriklands Tidning omkring de nya rönen om begravningsritualerna

En av gånggrifterna vid "Ragnvalds kulle", Karleby socken, Västergötland får stå som symbol för temat "förhistoriska begravningsritualer".

Pilgrimsled genom Gästrikland

2010-11-22T23:20:00.007+01:00

Var på en träff hos Svenska kyrkan i Gävle häromdagen för att diskutera fram ett förslag på en pilgrimsled som kan knyta ihop Hamrångebygden med norra Uppland och tillsammans kom vi 15-talet deltagare fram till att det inte är osannolikt att en av de stora lederna lett över Dalälven vid Ön, Hedesunda, även om en led via Älvkarleby också kan ha funnits. Men det finns så mycket som talar för en västligare sträckning, såsom sägnen om ett pilgrimshärbärge på norra sidan av älven och Munkholmen i Norrbomuren och Tavlan i Överhärde, där det funnits en madonnebild efter vägen under den katolska tiden. Gruppen planerar provgå en sträckning till våren.

Tänk om Staffan, Hälsinglands apostel ändå kunnat berätta var han gick och vad han gjorde...

Staffansstenen i Själstuga, Skog.

Rösen på Kusökalv

2010-11-19T18:53:00.003+01:00

Ju mer snö det kommer, desto mer längtar man efter barmarkssäsongen. Längtar ut i skärgården mest, ut på öarna med dess originella lämningar och svårtolkade historia. Det enda som är säkert är landhöjningen som pågår och pågår utan att man märker av den, med ca 6,8 mm/år i södra Norrlandskusten. Det blir många meter på 1000 år. Och landhöjningen kan man använda sig av vid relativ datering. En lämning som ligger 5 meter över dagens havsnivå kan inte vara vikingatida o s v.

Alla dessa märkliga ihopburna stenhögar i alla former, gravrösen, plundrade gravar, skjutskåror, tomtningar, sjömärken, stolpfästen... Det är inte helt lätt att alltid lista ut vad de använts till.

Planerar för minst 10 dagars inventeringar ute på ett antal öar i Gästrike- och Hälsingekusten till våren, kanske även neråt Roslagskusten och uppåt Medelpad. Vi får se.

Stenröse på Kusökalv. Är det en plundrad grav eller skjutskåre?

Stockbåtar i Arbrå

2010-11-17T23:23:00.003+01:00

Håller på att arbeta ikapp så att alla arkeologiska rapporter kommer att tryckas, de som bara tidigare funnits uppkopierade i ett fåtal pliktexemplar. Stormyran i Arbrå är en av dessa. I myren hittades några delar av en stockbåt tidigare. Men efter att ha tittat på delarna så framgår det ju tydligt att det är delar från två helt olika båtar. Har funderingar på att låta datera dem med dendrokronologi. Vore spännande att se om det kan ha samband med de stenyxfynd som gjordes 1896 och 1927 i den intilliggande byn Tjärnberget.

Stockbåtar hittade i Stormyran i Arbrå.

Onbacken i Bollnäs

2010-11-17T00:33:00.003+01:00

Snön har lagt sig som ett tjockt duntäcke över fornlämningarna, så nu är det bara att vänta på att snön ska försvinna, det kan dröja nån vecka eller nära ett halvt år... hoppas på det förstnämnda.

Under den tiden får man sitta och titta på bilder från våren och sommaren, en från Onbacken vilken jag visar här till exempel.

Vintertid är annars en tid då man kan planera sin verksamhet på lite längre sikt, hålla föreläsningar, skriva artiklar, skrifter, häften och böcker samt förverkliga nya idéer inom historiefältet och det bästa av allt krypa ner i ett dammigt arkiv och hitta de där bästa godbitarna som ger lösningar på små men viktiga historiska frågor. Ett arkiv att rekommendera är landsarkivet i Uppsala och folkminnes- och ortnamnsarkivet i samma stad.

Den största gravhögen på Onbacken grävdes ut av
Gustaf Hallström 1923, men redovisningen från utgrävningen
skrevs av Elise Hovanta 1997 i boken "Onbacken i Bollnäs".
Finns att köpa fortfarande.

Storjungfrun

2010-11-13T11:37:00.003+01:00

Det var ett 50-tal intresserade åhörare på föreläsningen om Storjungfruns historia häromkvällen. Många båtfolk, eftersom det var Kryssarklubbens Eggegrundskrets som bjudit in, men även en del andra som är intresserade av kustens historia.

Nu finns det bara ett fåtal rapporter kvar "Helgön - Stora Jungfrun", men för er som vill ha ett eget ex så kommer det att finnas 200 nytryckta exemplar av rapporten inom 5 dagar. Skriften är på 58 sidor och kostar 150:-

Välkomna med era beställningar (gärna via mail) av den intressanta sammanställningen om Storjungfruns historia!

Solur från Storjungfrun.

Ljus i medeltida gruvan

2010-11-09T19:31:00.002+01:00

Idag var en ljussättare på plats nere i den medeltida silvergruvan i Brunn, Hedesunda för att prova ut hur mycket watt som behövs. Föreningen Hedesunda silvergruvor ska göra ett enkelt ljusspel som belyser det 21 meter djupa schaktet så att man kan stå på marken ovanför och titta ner och få en upplevelse av gruvan. Ljussättningen beräknas vara klar inom någon vecka. Sen ska det till en gjuten låg sockel, smidesräcke, galler över hålet samt stenläggning och nedgrävning av vattenledning innan allt är slutfört och kan "invigas". På sikt kanske det även tillkommer ett tak eller en mindre byggnad, liknande en gruvlave.

Dykningar vid Djupvik

2010-11-07T15:20:00.006+01:00

Nu har ett par dykare varit nere i det kalla vattnet i Söderhamnsfjärden utanför Djupviksudden. Vad de såg var 4 meter breda och nära 4 meter höga pirar och vågbrytare som ligger strax under vattenytan och 30–50 meter utanför stranden. Hela bottnen sydöst om udden är dessutom fylld av sjunktimmer, brädeslappar, stenar och bortkastade pilsnerflaskor. Om stuveriarbetarna drack en pilser var under varje rast (vilket inte är osannolikt) så länge som aktiviteterna med sågning av bräder vid Djupvikssågen pågick från 1872 till 1902, så blir det MÅNGA flaskor, och det är just vad det finns på botten.

Nu ska den marina historien läggas till i ett eget kapitel i rapporten om Djupviksudden inför tryckningen. Rapporten kommer att finnas att köpa för 120:- från den 18 november.

Dykaren Peter kommer upp till ytan och berättar
vad som finns av historia där nere.

St Olofs hamn på Drakön

2010-11-03T14:57:00.007+01:00

Arkeologen Leif Grundberg var på Hälsinglands Museum i Hudiksvall och berättade om utgrävningen av den medeltida hamnen på Drakön i Hudiksvalls skärgård. Utgrävningen pågick under 5 år i början av 1970-talet. På terrasskanten av den nu helt uppgrundade hamnbassängen hittades spår efter små byggnader. Vid utgrävningen framkom bitar av rödgods, några små bronsfynd (söljor, beslag och nit), järnföremål och en hel del brända ben från olika däggdjur samt fågel och fisk.

Ett av bronsföremålen (nu ett beslag med nithål) består av en del av ett sönderklippt, med religiöst motiv graverat tvättfat från 1200-talets början. Vid grävningen hittades även tre mynt; en halvörtug från tidigt 1400-tal präglat i Åbo för kung Erik av Pommern och ett mynt från 1320-talet präglat för kung Magnus Eriksson.

I hamnbassängen, som nu är en myr, ligger mycket trävirke kvar, troligen från medeltiden. Och på backen bakom bebyggelsespåren finns en grund efter ett kapell omgärdad av en enkel bogårdsmur.

St. Olofs hamn kan ha tjänat som en bas för den maritima pilgrimsleden, för handelsleden till sjöss, för fjärrfisket, för hamnfogden som tog upp skatt längs kusten eller satt kungens representant här och styrde över fiske och handel. Idéerna om platsen är många.

Arkeologen Leif Grundberg.

Yngre rödgods hittat på Drakön.

Gruva på Gruvberget

2010-11-03T12:12:00.003+01:00

Tittade som hastigast på den lilla gruvan som finns på sydöstsluttningen av Gruvberget i Mo. Ett oansenligt gruvhål, 3 x 5 meter stort och högst ett par meter djupt. Intill ligger gråbergsvarp och flera mindre skärpningar. Men man har svårt att tänka sig att det är det här lilla hålet som givit namn åt hela det höga berget med flera toppar. Kanske finns det många ytterligare gruvor på det långa bergsmassivet. Får väl inventera mera en annan gång, kanske ortsbefolkningen har sett nåt någonstans under jakt och bärplockning. För tillfället är det ingen forskning som kan tala om hur länge sedan det är som gruvbrytningen skedde på Gruvberget.

Kan inte låta bli att besöka gruvor när jag har vägarna förbi. Är det det som kallas att bli bergtagen?

Gruvbergets lilla gruva i Mo socken.

Mellan Mo och Rengsjö

2010-11-03T11:51:00.002+01:00

På skogen mellan Mo och Rengsjö socknar i södra Hälsingland har man verkligen befäst gränsen med stadiga rösen, som det här, som kan vara uppsatt redan i slutet av 1600-talet. Sockengränsen finns med på den äldsta geometriska kartan från mitten eller sent 1600-tal. Platsen heter på 1700-talet Taskåsen och röset därför "Taskås rå". Det är så intressant att gå i skogen och inventera, upptäcka "nya" saker, dokumentera och så småningom få berätta för historieintresserade i trakten. Återkommer med mera historiaka fakta kring den aktuella trakten i ett senare skede.

"Taskås rå" hette det här sockengränsröset på 1700-talet.

Gränsrösen

2010-10-31T15:13:00.001+01:00

Håller på att titta igenom gamla kartor med beskrivningar inför ett vindkraftsuppdrag Stigfinnaren ska ut på i södra Hälsingland. Stötte på en märklig sak i rösebeskrivningen i en storskifteskarta: "hjertestenen ... i en rundlig stenrösa med Kohl, ben och tegel omskolad". Någon som hört talas om att man lagt kol, ben och tegel i ett gränsröse vid mitten av 1700-talet? Är det något magiskt bakom en sådan handling, för vare sig kol eller ben kan väl vara för hållfasthetens skull?

Ett gränsröse från 1700-talet på skogen, dock inte det ovan
beskrivna med kol, ben och tegel omskolat, utan ett helt annat
i ett helt annat vindkraftsuppdrag i ett helt annat landskap.

Gravar och gropar i Norrala

2010-10-27T08:40:00.006+02:00

En helgdag i klapperstensfälten i Norrala. Intresserade boende i närheten av Sketteneåsen har under sina vandringar i skogen hittat en del "skumma" lämningar som de ville visa upp och Stigfinnaren hade vägarna förbi under lördagen och passade på att ta en titt. En av fornlämningarna, ett röse, var känt sen tidigare. De nyfunna bestod av ytterligare rösen samt flera områden med s k gropar i klapper. Sketteneåsen når ca 78 meter över havet och består till delar av klapperstensfält.
Intressanta lämningar att nyanmäla.

Skogsturen bestod även av klättring upp i ett utsiktstorn som står på åsen, där man har utsikt över en del av havet bort mot Skärså och Långvind, och fika naturligtvis. Aldrig smakar väl varm choklad, ostsmörgåsar samt grillad korv med bröd så bra som ute i skogen.

Ett nyfunnet gravröse på Sketteneåsen.

Vindkraft i oktoberkylan

2010-10-21T21:13:00.002+02:00

Är ute och inventerar en ny vindkraftspark. Idag var jättevackert väder, hög höstluft, lätt vind, solsken, men uj så kallt om händer och fötter. Det går ju inte så bra att skriva med vantar, och när man hittar nya forn- och kulturlämningar så måste man ju fotodokumentera och anteckna m m. Svårt att få värme i händerna under hela dagen. Intressanta fynd dock, som jag ber att få återkomma om senare.